lilia

Har haft migrän i dag mått illa hela kvällen, ska igentligen inte vara på datorn. Men får jag en jobbig tanke så blir den större, att bli av med den är lättast att prata eller skriva. Pappa lyssnade alltid, det var skönt att prata med honom. Han lyssnde förstod sedan pratade vi inte mer om det. Han satt inte och grubblade på alla mina problem. Han lyssnade på alla som ville prata, han lyssnade och kunde ta bort tankarna. Han grublade inte på vad folk sade, han gav råd och ett sanningens ord. Även om det sved så sade han vad folk behövde höra.

Satt och kollade på tv när en bild etsade sig fast på min näthinna, jag såg pappa framför mig. Jag såg honom som när jag fann honom på morognen. Han sov... gah varför just nu? Kunde han inte ha väntat ett par år? Jag slår vad om att det var infektionen på hans fot som vägrade läka. Pappa ville ta bort foten då han haft problem med samma fot i minst ett år. Men läkarna vet ju alltid bäst, mamma dog av att en viss läkare vägrade inse att mamma var sjuk. Mamma visste att det var något i lungan, hon krävde en röntgen men dom skrev bara ut hostmedecin åt henne. När hon fick en röntgen så var det för sent, hon fick tjata i minst fem månader.

Sjukvården dödar, varför lyssna dom inte? Varför såg dom inte att han var sjuk? Varför kollade dom inte honom extra noga. Timmar innan han dog hade han varit hos doktor och fått sin fot omlagd. Vi misstänker en akut blodförgiftning, ingen ville ha obduktion. Jag tror att vi skulle må sämre om vi visste vad som igentligen var fel. Skulden skulle bli för tung, i alla fall för mig och mina yngre syskon som bodde med pappa. Varför.....

Orkar inte torka mina tårar längre, varför blir jag så här känslosam när jag blir dålig? Kanske jag får dåligt samvete över att jag känner mig lite ynklig av lite migrän medan pappa hade ständig värk i ca tjugo år. Han lämnade många timma rum efter sig, folk som han var mycket med säger att det är tomt. Vill bara gå ut och prata med honom. Bara disskutera om jag vad läst och sett under dagen, men det går inte.

http://www.wallpaper4me.com/resize_wallpaper.php?id=2560

Känner mig så tom inombords, en massa tankar som studsar runt. Känner mig så vilsen så osäker på mig själv. Ser en bok framför mig med oskrivna blad, framför mig ligger en penna men jag vet inte vad jag ska skriva. Känns som om jag försvinner bit för bit, men det gör inget. En del av mig vill sova för evigt, en del av mig vill försvinna och börja på nytt. Medan en del av mig vill stanna och visa alla att jag är stark, jag klarar detta. Jag vill ha en manual där det står vad som är okey att säga och tänka. Finns det tankar som man inte får tänka? Tankar som "Jag är glad att inte oroa mig för hans hälsa" "Nu slipper han ha ont"

Känner mig så isolerad, har inte så många vänner, är så glad över att bror min har en massa vänner. Han åker och är borta i flera timmar, han har så kul med dom när dom pratar via skype. Dom spelar spel mot varandra och har trevligt. Själv stirrar jag på min mobil, finns en del jag vill ringa men vet ej om som har tid. Vill inte störa dom med mina patetiska och ensamma tankar, jag vill inte att dom ska känna sig tvingade att prata med mig. Ska resa lite i vår och träffa folk. Ser fram emot att bara åka bort över dagen och bara vara. Men jag vill inte känna mig som femte hjulet, vill bara vara med.

Jag skulle vilja vara med lite mer i livet, inte bara se på det från sidan.