Ledsen igen
Really don't deserve it
but now there's nothing you can do
so sleep in your only memory of me
my dearest mother
Älskar den låten, älskar konstnären båda två ger en liten inblick i mitt liv just nu.
http://www.derekhess.com/sub.cfm?section=gallery&menu=gallery&year=2008&catid=1&id=812
Tårarna gömmer sig i ögonen, saknar pappa. Pappas kompis ringde i dag som han älskade, hon älskade honom. Hon blev som en reserv mamma, någon som brydde sig om oss. Hon tog aldrig mammas plats men vi var så glada över att han hade någon som han tyckte om. Dom ställde upp
för varandra, vi frågade om hon och hennes familj ville sitta med oss längst fram i kyrkan. Det var är ära sade hon och hennes barn. Dom åt med oss efteråt, dom närmaste käkade mat på en resturang. Det var roligt, alla var glada och vi pratade minnen. Folk fick träffa varandra för första gången och skämtade.
Det är skönt när do ringer eller skickar ett sms bara för att höra hur det går. Mitt huvud har inte fattat att pappa är borta. Men det var inte så länge sedan, min själv vet att pappa är borta. Varför åker mina känslor berg och dal bana? Det är skönt att jag har någonstans att ventilera tankar. Känner mig bättre mycket i huvudet.
Mamma, pappa jag saknar ner.
Saknad och skuld
Har haft migrän i dag mått illa hela kvällen, ska igentligen inte vara på datorn. Men får jag en jobbig tanke så blir den större, att bli av med den är lättast att prata eller skriva. Pappa lyssnade alltid, det var skönt att prata med honom. Han lyssnde förstod sedan pratade vi inte mer om det. Han satt inte och grubblade på alla mina problem. Han lyssnade på alla som ville prata, han lyssnade och kunde ta bort tankarna. Han grublade inte på vad folk sade, han gav råd och ett sanningens ord. Även om det sved så sade han vad folk behövde höra.
Satt och kollade på tv när en bild etsade sig fast på min näthinna, jag såg pappa framför mig. Jag såg honom som när jag fann honom på morognen. Han sov... gah varför just nu? Kunde han inte ha väntat ett par år? Jag slår vad om att det var infektionen på hans fot som vägrade läka. Pappa ville ta bort foten då han haft problem med samma fot i minst ett år. Men läkarna vet ju alltid bäst, mamma dog av att en viss läkare vägrade inse att mamma var sjuk. Mamma visste att det var något i lungan, hon krävde en röntgen men dom skrev bara ut hostmedecin åt henne. När hon fick en röntgen så var det för sent, hon fick tjata i minst fem månader.
Sjukvården dödar, varför lyssna dom inte? Varför såg dom inte att han var sjuk? Varför kollade dom inte honom extra noga. Timmar innan han dog hade han varit hos doktor och fått sin fot omlagd. Vi misstänker en akut blodförgiftning, ingen ville ha obduktion. Jag tror att vi skulle må sämre om vi visste vad som igentligen var fel. Skulden skulle bli för tung, i alla fall för mig och mina yngre syskon som bodde med pappa. Varför.....
Orkar inte torka mina tårar längre, varför blir jag så här känslosam när jag blir dålig? Kanske jag får dåligt samvete över att jag känner mig lite ynklig av lite migrän medan pappa hade ständig värk i ca tjugo år. Han lämnade många timma rum efter sig, folk som han var mycket med säger att det är tomt. Vill bara gå ut och prata med honom. Bara disskutera om jag vad läst och sett under dagen, men det går inte.
http://www.wallpaper4me.com/resize_wallpaper.php?id=2560
Känner mig så tom inombords, en massa tankar som studsar runt. Känner mig så vilsen så osäker på mig själv. Ser en bok framför mig med oskrivna blad, framför mig ligger en penna men jag vet inte vad jag ska skriva. Känns som om jag försvinner bit för bit, men det gör inget. En del av mig vill sova för evigt, en del av mig vill försvinna och börja på nytt. Medan en del av mig vill stanna och visa alla att jag är stark, jag klarar detta. Jag vill ha en manual där det står vad som är okey att säga och tänka. Finns det tankar som man inte får tänka? Tankar som "Jag är glad att inte oroa mig för hans hälsa" "Nu slipper han ha ont"
Känner mig så isolerad, har inte så många vänner, är så glad över att bror min har en massa vänner. Han åker och är borta i flera timmar, han har så kul med dom när dom pratar via skype. Dom spelar spel mot varandra och har trevligt. Själv stirrar jag på min mobil, finns en del jag vill ringa men vet ej om som har tid. Vill inte störa dom med mina patetiska och ensamma tankar, jag vill inte att dom ska känna sig tvingade att prata med mig. Ska resa lite i vår och träffa folk. Ser fram emot att bara åka bort över dagen och bara vara. Men jag vill inte känna mig som femte hjulet, vill bara vara med.
Jag skulle vilja vara med lite mer i livet, inte bara se på det från sidan.
En bra period
Min syster var hemma denna helgen från avlastningen, hon mådde bra vi mådde bra av att hon var hemma.
Hon sken upp, hon var så glad över att få vara på sin dator, att få vara i sitt rum. Vi tittade på film och det känndes som vanligt innan pappa gick bort. Jag och bror min satt och väntade på att pappa skulle komma in och fråga vad vi gjorde. Hade en dröm där han sade att det vara var en inspelning på en dålig film. I drömmen hade jag krävt att han skulle fixa papper och sådant inför han skulle göra det på riktigt.
http://media.photobucket.com/image/happy+anime+girl+/Bmaggieangel/Anime%2520girls/happyGirl-1.pngDet känns så bra att ha en sådan bra period när man får skratta och må bra. Att bara vakna på morgonen utan den tunga olustiga känslan i magen, saker och ting är på gång. Det går långsamt och allt inte klart till 100% men det är på gång. Det är det viktgaste just nu, *tar ett djupt andetag* Vi är på väg mot ljusare tider.
Känner mig överkörd
Jag och bror min var på möte i dag och diskuterade våran systers framtid. Vi sade från början att vi vill ha hem henne. Vi var på ett förmöte i går och det väckte många tankar och känslor. Folk sade att VI inte skulle ta snasvar, VI har ett eget liv, VI ska vara syskon och inte agera förälder. Jag har tagit ansvar för henne sedan hon var född. Jag som blev stora syster när jag var 6-9 år blev så glad över att få en liten syster. Mamma var så stolt över att jag hjälpte till. Min syster har ett förståndshandikapp, hon var inte som andra barn. När hon blev äldre fick hon en massa utbrott och det var jobbigt för hela familjen. Hon började och prata när hon var runt 8, förstod vi henne inte så blev hon arg. En del dagar var jobbiga för alla och ibland känndes det som om hon var den viktigaste. Allt skulle ske med planering och ibland fick vi ställa in saker för att hon tog mycket tid. När vi skulle åka någonstans så var det antingen jag, bror min samt pappa eller mamma. Vi kännde oss överkörda av alla som vet bäst och som ska se till våran systers bästa. Varför ser dom inte oss som vuxna individer? Alla ser oss som om vi vore 14 eller liknande. Har vi klarat oss utan myndigheter dom senaste 5 åren så lär vi klara oss dom närmaste 3 åren.
Det var inte ofta som vi 4 kunde göra saker, ibland kanske vi 4 kunde gå in på konsum samtidigt. Det var dessa små händelser som var mer värt än 1 miljon på banken. Jag kommer ihåg när vi 4 åkte till Mcdonalds och köpte happymeal och åkte till en liten skogsdunge och satt vid en bänk och åt. Det glömmer jag aldrig, jag ska vara ärlig jag har varit så trött på min syster ibland att jag inte vet vart jag skulle ta vägen. Jag såg fram emot att flytta, men när hon till sist fick plats på en avlastning så ändrades hela våra liv. Jag, bror min och far våran kunde göra saker. En helg åkte vi tåg till Göteorg, det var ett äventyr det hade vi inte kunnat göra innan. Vi tog mycket ansvar dom senate 4 åren, pappa blev dålig och fick en massa infektioner både här och där. Samtdiigt som vi tog hand om våran syster.
http://www.epilogue.net/cgi/database/art/view.pl?id=93369
(Känner mig ensam och isolerad)
*
Men nu säger dom att vi inte ska ta ansvar, det är NU som dom säger att vi bara ska vara syskon. Vart var dom orden och tankarna förra året när våran far låg på infektion nästan 1 månad. Vart var dom orden och åskiterna när våran far låg inne på ett lasaret i ett annat länf för två år sedan när han hade problem med ögonen?
Nej det är NU som vi ska släppa allting och ge allting till myndighterna, vi ska se allt från deras syn. Jag är ärlig jag var trött på min syster men pappa fanns ändå alltid där och det var planerat att våran syster ska bo på ett boende när hon går ur gymnasiet. Nu är inte pappa här länge och våran familj är splittrad, vi vill ha hem våran syster så att vi kan bli en familj. Hon mår så dåligt och är så ängslig och orolig, henne slärare säger det, personalen på boendet säger det med. Allting är så förändrat nu, vi är hennes syskon, hon är våran syster.
http://media.photobucket.com/image/anime%20screaming/grell_luver/screaming.jpg
(En bild säger mer än tusen ord)
*
Dom säger att VI HAR VÅRA EGNA LIV ATT TÄNKA PÅ. Jag är 22+ och jag har mitt egna liv trots att jag bor hemma. Jag har mitt egna liv och intressen trots att min syster bodde hemma. Jag har egna drömmar och mål som jag vill uppnå. Bror min har ett rikt liv med mycket vänner, intressen och han har inget behov just nu att leta efter en partner. Det kommer ochså på tal när vi har dessa möten, om jag träffar någon spelar väl ingen roll om jag bor hemma? Träffar jag någon så tar jag det då, alla ska gå flera år i förväg. Kan dom inte bara låta oss få göra ett försök? Om 2 år så kanske jag inte vill bo här och flyttar, våran syster kanske vägrar att bo här hemma nästa år. Måste allting planeras in just nu? Måste jag gå ut på krogen flera gånger i veckan och ragga på allt jag ser? Jag är trygg där jag är nu men folk tror nog att jag ska bli ermemit och inte gå ut.
Jag har drömmar, jag har mål..... varför.... inte låta mig drömma och respektera mig..... Är mitt liv mindre värt bara för att jag har valt att leva så som jag vill leva? Är jag mindre värd bara för att jag inte gör som alla andra?
Är jag mindre värd bara för att jag är jag?........
http://www.animegalleries.net/img/362905
En bra dag =)
Dagen har varit bra med tanke på den senaste veckan. Kräk känslan är kvar men jag har ätit mat i dag, enbart det är ett stprt steg. Ångest och panikattacker har inte varit så jobbig i dag. Jag har kännt mig glad, lättad och fått en känsla av att saker kan bli bättre. Fast det kan ju vara en annan sak i morgon men jag vet att det kommer då man har en bra dag. Känslan av maktlöshet har nästan varit borta.
Visst lite små stunder har ångesten kommit men jag har itne behlvat krypa ur skinnet.
Bror min är hos en kompis och jag är så glad över att han kom iväg, han ,måste ha ett liv han ochså. Det var lite jobbigt när han åkte men jag kan inte bli för beroende av någon. Det har gått flera timmar och jag mår bra.
Woho måste skryta lite men samtidigt hålla mig nere på jorden, jag kan må skit i morgon.
Men då får jag läsa detta inlägg och få beivs på att man kan må bra.
Bilden fann jag på google för länge sedan, hade jag länk så skulle jag länka.
Mår otroligt dåligt
Har haft ett illamående ett par dagar, eller det är inte illamående utan en känsla av att man ska kräkas. Kan inte äta för det känns som om det ska komma upp. Äter jag inte så är det samma sak, har svårt att ta mig utanför dörren då ångesten och osäkerheten tar överhand. En kompis hämtade mig i sin bil i ons, det var jätte jobbigt att åka. Men det var en sådan befrielse över att jag kom ut, åkte lite bil igår. Jag skäms så fruktansvärt över att vara beroende på andra. Bror min skulle ha haft hem ett par kompisar i går men jag kände att jag inte orkade.
Hela dagen har varit attacker av ångest och rädsla, varje attack är som ett knivhugg. Det gör ont i själen, jag är trött men orkar inte sova. Jag ska rida ut stormen och ta små små steg tillbaka till vardagen.
Förra veckan mådde jag bra, jag gjorde saker, jag åt och jag var med folk. Nu är det tvärtom, folk säger att det skulle bli så här ett tag efter begravningen och när allt fått sjunka in. När painkångest attackerna kommer vill jag bara gå ut i husvganen och prata med pappa. När man ska resa sig upp så kommer man in i verkligheten. Jag sade nästan varje dag att han var min pappa och att jag tyckte om honom. Jag var en snäll flicka, höll inte på att festa, rymma, rökte eller liknande. Jag var nog mognare än dom flesta i min ålder, när dom bjöd på cigaretter, sprit eller bad mig att gå in och köpa cigg så sade jag nej. Dom kunde inte köpa själva för då fick deras föräldrar reda på det, men jag skulle gå in och köpa och bli det svarta fåret. Jag har alltid sagt nej när folk frågar om jag vill ha. Men eftersom mina föräldrar lita på mig så kunde jag åka till stan och komma hem runt 21:00 tiden på en onsdag kväll. Att ha ett sådant förtroende gjorde att jag växte och klarade mig bra.
Min mamma dog i lungcancer och det kan man få flera år efter att man har rökt. Mamma och pappa var öppna med vad som händer när man röker och dricker. Dom hade flera bekanta som hade det svårt med spriten och jag insåg att det inte var något för mig. Har inte haft det intresset, fast jag har tagit mycket ansvar sedan jag var liten. Mamma var sjuk i migrän, hade lågt järnvärde och pappa hade reaumatism och värk i alla leder. Plus att min yngsta syster har ett handikapp. När jag var yngre så var jag lite arg och ledsen över att inte kunna ta hem folk när jag ville. Men man blir visare med åren, mamma visste tidigt att det var något fel i lungan. Från Feburari 2000 tjatade hon att bli röntag, läkaren skrev bara ut medecin mot hostan. Hon fick diagnos i Augusti 2000 och dog i Oktober 2000. Att se någon man respekter, älskar, avgudar ser upp till försvinner sakta men säkert framför ögonen.
http://junie17.xanga.com/
Min mor är en ängel det är jag övertygad om, hon var spirituell. Trodde på änglar, det mystiska, spöken och andar. Hon älskade blommor och höll alltid på att så och pratade alltid om sin mormors trädgård som var full av olika växter. När vi åkte till mammas mormors hus så berättade hon allitd vad mamma hade gjort som ung, hon önskade så många gånger att jag hade fått träffa henne. Ibland när vi var hem till min morfar så hade hon en spade med sig och grävde upp lite rosenbuskar som hon planterade här hemma. Ett annat instresse var bilar, tillsammans ägde mamma och pappa över 50 stycken under dom åren dom var ett par. Pappa var lika tokig i bilar han, så det var alltid ett äventyr att se vilken bil mamma eller pappa hämtade oss i när skolan slutade. Eller när man skulle hem från en kompis, så nummerplåtar lärde vi oss väldigt snabbt. När vi skulle in till affären fick man fråga vilken bil man skulle ha. Det var olika varje dag vilket var kul.
Bror min fick bilintresset, min syster gillar att plocka och göra olika saker. Pappa var händig och mamma inom vissa områden, själv fick jag mammas författar kundskaper och intresse. Hon skrev alltid en massa dikter, noveller m.m som hon fick publicerade. En dag ska jag ge ut barnboken som mamma alltid pratade om, kommer inte ihåg till 100% vad som hände. Men jag hoppas att hon blir stolt över mig, har även lite planer på att skriva några små noveller och skicka in dom lite här och var. Jag älskar att skriva och utforska nya världar, att bjuda in folk i en hemlig värld skulle vara något stort. Läser jag Harry Potter så vill man stanna kvar i magins värld, att få gå i slottet och bara uforska alla gångar och gömställen som man inte läser om i boken skulle vara ett äventyr. Finns så många böcker och filmer och serier som bara slutar, lite trött på det. Många filmer jag sett dessa 2 senaste åren har slutat med att det eventuellt kan bli en uppföljare. Ett dåligt slut kan förstra en hel bra film, finns många tillfällen som man varit så arg på ett svagt slut. Filmen var bra i början och mitten för att sedan slaktas i slutet.
http://en.sevenload.com/photos/z66pRc0-Gothic-Animegirl-with-glasses
Känner mig lite bättre nu när jag fått skrivaav mig, ibland kryper det i skinnet så man inte vet vart man ska vägen. Man vet inte vad man ska göra, säga, gå eller liknande. Pappa och jag åkte en massa bil när det började bli jobbigt. Nu är det snö storm och jag vill inte be bror min att åka med mig när det snöar och bara är spår i vägen. Ska ta körkortet snart så jag kan bli lite friare, mamma åkte en massa bil när ångesten kröp i hennes skinn. Mitt mål nästa vecka är att ta mig ut ur huset och möta alla otäcka känslor, som pappa sade "Du dör inte men det är ändå smärtsamt" Jag har sagt i alla år att jag ska göra allt för att inte fastna. Jag möter saker som gör att jag bara vill gå hem. 8av 10 gånger så klarar jag utmaningarna som står framför mig, om jag ska åka tåg så känner jag tills tåget går att ""-Detta fixar jag inte-"" när tåget börjar gå så känns det bättre. Jag har blivit starkare och jag tänker fortsätta i samma anda. Det blå små små små steg nu i början men små steg är bättre än stora steg som sedan går baklänges.
Mår illa i själen
http://static.desktopnexus.com/thumbnails/451403-bigthumbnail.jpg
Känns som om jag drar mig själv runtomkring, överallt ser jag olika sidor av mig själv. Varje gestalt har ett eget ansikte, en egen kropp, ett eget leende. En del ser på mig med avsky, en del ser på mig med gräten i halsen och en del skrattar åt mig. Det är konstigt att man är en människa men man har så många olika sidor. Jag visar ofta min sarkistiska och lojala sida. Kan även vara hård och kall om fel människa kommer, en kommentar vänder jag som en frolämpning och kan vara giftig tillbaka. Mamma var likadan fast jag får inte akut blodsocker fall som hon fick. När mamma var hungrig var hon farligt och extra rolig att reta. Jag ser en sida av mig som ler mot mig och som lägger sin hand på min axel och viskar att allt kommer att lösa sig.
http://download.minitokyo.net/Elfen.Lied.Wallpaper.249607.jpg
Jag mår konsigt inombords, mår illa i själen. Försöker förklara det för folk men har dom inte haft ångest så vet dom inte hur man mår. Gråten i halsen, tårar i ögonen vill kräkas men det kommer inget. Känner mig så ensam fast jag ser folk runtomkring mig som sträcker ut en hand, jag vill ta atg i en hand men jag kan inte sträcka ut min hand. Jag är inte så stark, den som förståd mig var min far. Jag kunde öppna mig och berätta om en del tankar som spökade i huvudet. Säger jag dom till någon så kan det bli fel, om jag sade till far att nu gör jag något dumt snart. Så lyssnade han bara på mig och lät mig prata tills jag inte hade ord kvar. Alla jobbiga tankar fick ord och jag mådde så mycket bättre. Pappas kramar saknar jag mest just nu hans tröstande ord. Det är så orättvist att våran pappa ska försvinna. Alla saknar honom på sitt sätt. Jag vill bara ringa till honom på hans telefon och höra "hallå" eller bara skicka ett sms och be att han ringer upp. Han hade en egen ringsignal som spelades när han ringde. Kommer inte att få höra den. Känner hur tårarna kommer när jag skriver detta.
Jag är så patetisk, orkar inte gråta längre inget blir bättre om man gråter.
Men jag kommer att kalra mig, måste bara låta den jobbiga perioden ebba ut. Får lära mig att tänka bort dom dåliga tankarna och ta mig lite i kragen sakta men säkert. Behöver stå still och ands djupa andetag och låta sorgen ta sin tid.
Allt snurrar
Allt snurrar i huvudet, en klump i halsen, oro i magen, svårt att sova.
Har så mycket jag vill säga men inte kan skriva, orden fastnar inte på skärmen. Bokstäverna fastnar inte på tagneterna, skulle vilja ha en spola fram knapp och spola till Mars månad. Känner mig konstig inombords, vet inte om jag ska skratta, gråta, visa ilska, slå sönder saker, bryta ihop eller bara sitta ner och vara tyst.
http://i83.photobucket.com/albums/j282/Extrange/EclipseClaymore-04XviD84DEB59404-tn.jpg
Känner ett raseri men vet inte vad det beror på, lite rädd för mig själv. Har nästan inte sovit något på flera nätter somnar runt 04:00- 06:00 för att gå upp runt 12:00- 13:00, ska försöka somna lite tidigare i kväll och bara låta alla bekymmer rinna ut i sömnens hav. Allt är så förändrat, inget kommatt åter gå till det "normala". Var på stabil grund ett tag sedan kom någo och butade ut mig för kanten, jag faller.
http://www.animedestination.com/news/uploads/bakemonogatari_falling.jpg
Alla tankar i huvudet har bivit till röster och dom pratar samtidigt, en del skriker en del viskar. Jag vill hålla för öronen men det skulle inte hjälpa. Jag vill inte falla längre, jag kanske hittar ett fäste efter vägen ner. Jag kanske landar i vatten och vågorna skööjer bort all ångest och osäkerhet. Jag kanske landar på asfalten och vaknar upp med mer smärta inombords. Oavsett om jag landar eller får fäste efter vägen så ska jag klättra uppåt.
http://images2.wikia.nocookie.net/__cb20100211043661/kong/images/thumb/2/28/4rz5hl.jpg/268px-4rz5hl.jpg
Det finns fönster i tornet, jag kollar ut ibland på dom som går där nere, folk som går utanför tornet. Jag går ner ett par steg ibland och springer upp för andra, men jag ska ta mig upp......... en dag.
***
Windmill, Windmill for the land.
Turn forever hand in hand
Take it all there on your stride
It is tinking, falling down
Love forever love is free
Let's turn forever you and me
Windmill, windmill for the land
Is everybody in?
***
Blergh
Dagen har varit sådär, vaknade med migrän.
Tog två migrän piller, lade mig en stund mådde så illa. Det var dom två sista så det får bli en tur toll apoteket i morgon. Hag och bror min köper Eeze tabletter då dom är dom enda som funkar. Pappa brukade ge mig Treo comp men det hjälpte inte. Innan man unde köpa Eeze så had jag ont från det jag vaknade tills jag gick och lade mig. Mamma led ofta av migrän när vi var yngre och den ärvde vi, fast inte lika hårt. Sen jag började med Eeze så ger sig värken efter ett par timmar. När jag gick i grundskolan så var det inte så farligt för jag var hemma på ca 20 minuter. När jag gick på gymnasiet så kunde det ta en timme till orten jag bodde på sen ca 10-15 minuter med bil. I grundskolan tog det ca 20-30 minuter nu räknar jag in tiden man fick vänta på bussen.
*
I gymnasiet fick man ta skolbussen till stan, hade man otur så fick man vänta 20-30 minuter på bussen hem. Sen kunde resan ta allt från 30-60 minuter beroden på vilken buss man tog och vilken tid man åkte.
http://komidol.files.wordpress.com/2009/11/snapshot20091125071103.jpg
Ja det gör så ont och så mår man så illa att man inte vill äta eller dricka något. Kallt vatten går bra ibland. När migränen kommer så måste jag vara i ett mörk och svalt rum. Sommartiden är hemsk då det är så vart då vill man sluta ut pannbenet och lägga ett isblock på nerverna som spänner. Runt 18:00 efter at tjag fått äta lite gick värken över. I morgon ska jag ringa runt lite och kolla upp olika abonnemang som stod i pappas namn och flytta runt dom lite. Lite vuxen poäng till mig och min bror. Men helt ärligt så blev vi tagna på sängen. Har lite dåligt samvete över att jag inte gick ut när jag såg att han hade ringt och skickat ett sms.
http://i753.photobucket.com/albums/xx173/blockhead29/normal_anime_emo_vampire.jpg
Känner mig helt tom ibland, känner mig glad ibland, känner mig ledsen i bland. Vad ska man känna i en stund som denna? Får man vara glad och se fram emot olika resor i sommar? Får man se fram emot att göra om i huset och vara glad? Känns lite som att det är fel att vara glad. En glad nyhet är att våran storebror håller med oss om planerna för huset. Ska vi flytta så måste vi ta ett lån i alla fall och då lägger vi dom på huset. En massa praktiskt skulle lösa sig då för alla. Gah nu pratar jag om huset igen. Senare i dag (fredag) ska vi ner till grannen och äta lite tårta då hon fyller år på lördag. Tårta är gott så länge det inte blir för mycket.
http://img526.imageshack.us/img526/6934/cake1cu8.jpg
Nej nu ska jag fylla en maskin med tvätt innan jag lägger mig.
Sov gott.
Vart finns stopp knappen?
Dagen har varit mindre rolig, den började bra men sen kom ångesten som ett paket på posten. Tittat på tv. varit på datorn och hela dagen har handlat om familjer. Allt från bortskämda 16 åringar som är gravida och tror att dom ska leva ett normalt liv efter födelsen. Allt slog mig att jag är inte fullt vuxen men jag är inten tonåring heller.
*
*
*
Jga är glad över min uppväxt full med kärlek, omtanke och eftertanke. Mamma och jag spelade tv.spel tillsammans ibland. Fick henne att spela Zelda Ocarina Of Time. EN gång spelade vi ett spel och båda gick in för att vinna. Vi skrek lite år varandra och pappa sprang in i rummet och frågade om vi mådde bra. Vi bara stirrade på pappa och pekade på tv-n. Han skakade på huvudet och sade äsh och stängde dörren. Hur det slutade kommer jag inte ihåg men det var jämt.
*
*
*
http://www.vgmastersclub.com/roms/snes/tetrisanddrmario.jpg
Mamma och pappa slet ut ett antal tv-spels dosor både till 8 bit och nintendo 16 bit.Tetris och Doktor Mario gick ofta här hemma, ofta tävlade alla i familjen som vem som fått mest poäng.Mamma och pappa tvälade ofta mot varandra och det kunde ta ett långt tag, ibland var det bäst av 7-10.Tur att vi hade en tv som vi kunde spela spel på och en som man kunde se på tv. Ibland fick vi dra lott om vem som skulle spela, jag ville spela Zelda a link the the past och Illusion of Time. Bror min ville spela Super Mario World, Lost Wikings och Turtules samt Castlevania.
*
*
*
Syrran spöade oss i Super Mario World, Zelda och hon älsade spelet Out to lunch. Man är en kock vars grönsaker rymmer och så ska man fånga in dom med en hov. Sen får vi inte glömma bort Donald Duck i Maui Mallard. Bästa Disney spelet av dom som finns.
http://www.theotaku.com/wallpapers/view/199498/presea_combatir
Känner mig så vilsen hela dagen har varit full av känslor som jag inte kan sätta od på. Först kan jag må jätte dåligt sedan skrattar jag och då mår jag bättre. Får ta hand om dessa saker som bara ligger löst i luften men det får bli på fredag. Så många ställen ska ringas och pratas med bläää. Önskar att allt blir klart, kan vi bo här eller inte? Jga vet att jag tjatar men jag har ingen att bolla idér eller tankar med. Bror min har fullt upp och mina äldre syskon vet inte vad dom ska tycka. Dom äldre är våra halvsyskon och dom har egna hem och familjer. Dom har nog tankar, åsikter, funderingar. Det kommer inte att bli lätt. >_< Aja den dagen den sorgen.
http://i998.photobucket.com/albums/af107/Beta-Maxis/AnimeGirlBedDark.jpg
Hoppas att jag kan sova i natt utan att vakna och fundera.
