lilia

Pratade med min äldre bror i dag, saker och ting är på gång. Vi ska få pengar jag sade att vi skulle änvända en del för att bo kvar. Han suckade och jag tolkade det som om vi gjorde ett mistag genom att planera in att bo här.

Jag sade att vi inte har någon stans att ta vägen, han suckade igen och sade "Vi behöver inte ta det här en gång till" Jag ville bara skrika i telefonen att jag inte har någon att prata med, mina grannar vet hur jag känner. Min yngre bror vet hur jag känner, folk som läser bloggen vet min smärta. Men ingen annan som jag känner. Det blir mest ytligt prat om att bo kvar. Men det blir inget djupt ämne, känner mig så ensam och isolerad, får panik för minsta lilla förändring är så rädd att göra fel. Men det blir bättre efter ett tag när jag fått smälta ny information så går det lättare. Jag pratar med främlingar och bekanta för att känna stöd för vårat beslut. Jag önskar bara att våra äldre syskon kunde stödja oss på den punkten. Jag pratar och pratar med folk för att få känna mig trygg med vårat val.

(Känner att ingen lyssnar)

Det går inte om våra äldre syskon inte ser saken från våran punkt. Vi har samma pappa men inte mamma, dom behövde inte se när våran mor dog framför oss. Dom behövde inte vårda pappa när han var sjuk, dom behövde inte ta hand om våran syster när han låg inlag på sjukhuset. Eller köra honom till vårdcentralen för att lägga om hans fot. Dom behövde inte se när pappa hade sådan värk i både rygg och nacke att han inte orkade gå. Är det för mycket att be om när jag vill ha deras stöd. Dom säger att dom tänker på våran syster med handikapp men hon mår bra här hemma. Blir så ledsen när dom säger "Ska ni inte ha ett eget liv? Ni kan ju inte alltid bo hemma" Varför sade dom inte det när pappa levde? Varför sade inte ala myndigheterna det när pappa levde? Jo pappa var vid liv och behövde hjälp, vi tog ansvar för våran syster och jobbade gratis. Vi jobbade åt kommunen som itne rörde ett finger. Dom beklagade sig nu över att vi gjort så mycket, varför ska vi kapa alla band nu?

http://images2.layoutsparks.com/1/172086/lazy-rain-anime-alone-31000.jpg

(Känner mig ensam, kämpar för att hålla huvudet över ytan)

Har haft beslutsångest sedan jag var liten det går i perioder, varje val man gör påverkar andra val längre fram. Att bara köpa en bok i  Stockholm kunde ta lång tid innan jag bestämde mig, kunde jag lägga dom pengarna på annat eller kunde jag beställa den när jag kom hem? Jag känner att det blir fel hur jag än gör. Varför förstår våra grannar och bekanta oss mer än våra syskon? Tror dom att vi levt på pappa? Jag vågar inte fråga dom, men det kommer nog på tal när vi pratar om en del renoveringar. Känner mig som en dålig människa, känner mig smutsig.