lilia

Hela dagen har varit jobbig känslomässigt, det känns inte bra inombords. Känns som ångest men det är inte ångest. Det är nog mest saknad och att ha det svart på vitt att pappa är borta. Ser på Sofias Änglar på kanal 5. Förra veckan var det en man som hade problem med hjärnan. Han kunde gå bort när som helst, jag tänkte på hans barn. När han går bort han missar ju så mycket som han sade. Pappa missar väldigt mycket han med, nu kan vi inte åka till kålmorden i sommar och kolla på djur. Nu kan han inte följa med till Norge till våren.

Det var våran syster mest ledsen över, "Nu kan inte pappa åka till Norge" var det första hon sade. "Pappa missar 2011" Det var en hemsk tanke för henne, nytt år nya saker. Jag vill byta plats med pappa, jag känner att jag inte har något att leva för. Jag är svag och patetisk, men jag måste kämpa och visa att jag kan fixa detta. Jag måste visa styrka inför mina yngre syskon. Min bror är orolig, ser jag lite ledsen ut så kommer han och frågar hur jag mår. Skäms över att han ska ta hand om det mest när jag är den som är äldre. Om jag skulle vinna en massa åengar på lotto så skulle jag ta med mina yngre syskon ner till Göteborg och bo på ett fint hotell. Vi skulle bara köpa en massa saker och äta god mat varje dag. Jag önskar att jag var fri från denna painikångest, denna deppen som kommer och går. Framför allt så önskar jag att jag skulle kunna jobba. Jag önskar att jag vore mer säker på mig själv.

Jag känner mig så smutsig, så oren så.....

Mitt självförtroende sitter unden skosulan, med vänner ser jag självsäker ut. Men på insidan skriker jag, jag slåss och sjunker djupare ner. Alla verkar ha gjort allt i sina liv, flyttat, fått partner, jobbat, fått barn. Jag står kvar på samma ställe som jag gjorde när jag var 16. Ångesten och liknande har hållit mig tillbaka, jag skäms över mig själv som måste slåss för att komma fram. Jag vill vara som andra, bara åka iväg en vecka utan att ha få ångest som gör att jag kryper till baka. Varför har jag denna osäkerheten? Jag duger inte i samhället jag vet det, men varför kan jag inte duga för mig själv? Varför ser jag ner på mig själv? Varför kämpar jag varje dag när det inte finns något att kämpa för? Hade planer på att flytta till sommaren men nu vet jag inte. Allt har blivit så konstigt jag får besluts ångest hela tiden.

Om jag flyttade så skulle pappa ändå finnas kvar och hus frågan skulle inte vara så jobbig. Men nu är allt en röra, folk drar en i armen och säger sin åsikt och säger att den är viktig. Jag kommer aldrig att bli något, pappa trodde på mina drömmar. Men mina andra syskon har lyckats här i livet, tagit körkort, gått ut hela gymnasiet med betyg. Fått jobb, fått ett eget liv medan jag står vid sidan av och kollar på. Känner mig oviktig i livet, om jag försvann skulle ingen sakna mig. Dom skulle bli lättade och inte behöva oroa sig om mig. Är så rädd för att prata med någon, allt ska vändas och tolkas på olika sätt. En del saker som står här skulle mycket väl kunna göra så att min syster tas i väg. Önskar att man kunde prata med en psyklolog eller liknande som bara lyssnade och inte vände på allt man säger. Man är så rädd att säga något som tolkas som något helt annat.

Till vem vänder man sig till om man inte kan prata med någon?