Viljan finns men inte orken.
Skulle vilja mublera om både i vardagsrummet och köket, jag ställer mig upp och all energi rinner bort.
Det jobbigaste är att börja med något, man behöver en liten knyff för att börja. När man väl börjat så går det utav bara farten.
Det började i torsdags jag började må konstigt inombords gårdagen vill jag inte tänka på. Mådde dåligt hela dagen men i dag är jag starkare, överlevde prövningen och det känns så bra i dag. Jag har kommit på vad som gör en del tankar så jobbiga men dom tar jag inte upp här. Har hittat ett ställe i den större staden där man kan prata om jobbiga saker. Jag ska ringa dit och fråga om bror min kan komma dit och träffa folk som är i en liknande situation.
Han har ett eget liv och egna känslor han förtjänar att prata ut. Ibland kan det vara skönt att få prata med främlingar som inte är insyltade i allt. Även om man är släkt och har bra band så kan det varfa skönt att få prata med en annan.
Det var mycket förra veckan och karusellen stannar inte än på länge. All osäkerhet äter upp mig inifrån.
Jag vill vara starkare och tro på mig själv, det värsta är att jag inte har någon kompis att prata med.
It´s spinning
Var på möte i dag som invilverar lite folk, jag var så nervös inför i dag att jag mått dåligt till och från hela veckan.
Jag var så nervös i natt att jag hade svårt att sova, jag mådde dåligt i både kropp och själ. Jag var i tid men han jag skulle träffa var en kvart sen så det hjälpte inte mitt mående. Vi pratade lite och jag började prata om pappa, alla minnen från den hemska dagen bubblade upp. Om jag bara svarat i telefonen eller gått ut när jag fått smset.
Tänk om jag gått ut hade han levt? Tänker på det så ofta.
Folk säger att jag inte ska tänka så, men jag kan inte hjälpa det. Jag är född sådan och ibland är det inte alltid bra.
Är ofta för snäll för mitt egna bästa tills jag blir sårad eller sviken. Alla känslor som jag bygg upp och all oro som jag byggt upp under veckan börjar dala av. Har gråtit lite i dag och det är skönt samtidigt som det är jobbigt.
http://abstract.desktopnexus.com/get/173377
Det är så många olika röster och tankar som sliter inom mig, det är många tankar och röster som sliter mig utifrån. Blir rädd för en del tankar men det brukar gå över snabbt.
Det första året är alltid jobbigt det är så mycket som är förändrat. Man mister sin bästa vän, pappa, ledsagare, rådgivare och stöd. Jag har alltid kommit bättre överens med vuxna än folk i min egna ålder. Kan bero på många olika saker men dom frös inte ut mig. Jag hade jätte starka band till båda mina föräldrar så det känns så konstigt och tomt. Första året som mamma var borta så hade jag svårt att lyssna på hennes musik, se på hennes filmer bara att se henne på kort var smärtsamt. Det blev så tomt utan mamma, all hennes kärlek och värme bara försvann.
Allt är så förvirrande vet inte vad som är rätt och fel längre.
Har jag rätt att skriva det jag skriver?
Har jag rätt att känna mig så kluven och förvirrad?
Så orolig
I natt känndes det som om mitt huvud skulle snurra runt, låg i sängen tills klockan var fem på eftrmiddagen.
Det var skönt att ligga i ett mörk rum, nu har ångesten kommit, det kan bero på ett viktigt möte i morgon.
Allting är så konstigt när vi trodde att saker och ting skulle vara klara, dom lyfter inte ett finger förrän en fakura är betalad. Den kan ingå i boupptävkningen men dom vill ha den betalad.
Svin........
Kan nästan slå vad om att om tre månader så skrattar jag åt det här inlägget men det är skönt att prata av sig. Min bror ska inte behöva få lyssna på alla mina bekymmer, saknar pappa som kunde ge mig råd eller en knuff i rätt riktning. Oron beror på många orsaker men det är ändå skönt med någon som lyssnar, mår alltid så här när jag drömt om pappa. I mina drömmar så lever han och jag får en kram och allt är så bra. Han har inte dött och allt är som vanligt för att sedna vakna upp och få ett slag i magen.
Det är svårt att sova, så mycket i huvudet, känner mig fången i min egna kropp. En fånge i mina tankar, jag vill komma ut men jag är rädd. MEN jag har bestämt att rädslan inte ska få styra över mig.
Jag ska ta små men bestämda steg och skapa min framtid. Jag tar hellre små steg fram för att gå ett litet steg tillbaka än att ta stora kliv. Går jag tre stora kliv fram så kan jag gå fem stora kliv bakåt.
Även om jag har en dålig dag så måste jag tillåta mig själv att få varva ner, för dagen efter kan bli bra.
Nej nu får jag ta nya tag efter helgen och se till att alla lösa trådar knyts ihop.
Jag ska inte ge upp än, det finns ett par som jag vill knäppa på näsan.
Har man sett, mår bättre nu när jag får ventilera mina tankar.
Vet att jag har sagt det förrut men det är så skönt.
När allt detta är över så ska jag köpa en katt.
Ensam och rädd
Jag fattar att dom vill ha betalt men att ha det som argument för att det är jobbigt fattar jag inte. Jo vi är fem barn huset står på mamma. Vi är tre barn på mammas sida och fem på pappas. Hur blir det då säger dom. Jag sade att det är inte alla som lever ett vanligt svensson liv med två barn och villa. Han höll med mig där, är trött vill sova.
Bror min började prata om en en resa som vi ska göra längre fram. Jag kännde bara hur paniken satte sig i halsen.
Det är samma panik som kommer när jag får en panikattack, men jag andades och gjorde allt för att han inte skulle se min osäkerhet. Allt är så stressande, räkningar som våran syster ska betala. Alla möten denna vecka ska vi inte ptata om, har ett i morgon, torsdag, fredag och på måndag.
Allt vore så enkelt om detta med huset och skit vore färdigt, det är en stress för oss alla.
Ovetskapen om vi får bo kvar eller inte har vi disskuterat flera gånger och avslutas lika fort. Jag har en del tankar och bror min har en del tankar. Ibland är det samma tankesätt och ibland är det två olika. Jag tror att vi båda har dåligt samvete över hur vi tänker och inte vill säga något som sårar. Men det är så svårt, en dag är vi som vanligt skojjar, skrattar tar livet med en klackspark. För att dagen efter sitter vi i ett varist rum och säger ingenting.
Just nu skulle jag vilja ha en massage och bara ha ett papper i handen på att allting är klart.
Falling away from me....
Hela dagen har varit full av olika känslor och beslut. Har lagt om ett par räkningar och skit.
Bror min har kommit fram till olika belust han med, kommer att kännas bättre om ett par dagar.
Gillar inte när det kommer förändringar men jag klarar mig.
Tror inte att någon gillar förändringar, speciellt om det handlar om en osäker framtid.
Våran yngre syster har det mesta fixat hennes framtid är säker. Det är våran som står oskrivet. Man öppnar en bok och ser en massa vita tomma sidor. Det känns som om varje beslut vi tar blir fel eller ogillas av någon.
Myndigheter är ett kapitell för sig, men vi har inte gett upp än.
Men det känns som om dom vinner, man orkar inte hur mycket som helst.
Vem vet jag kanske bara behöver ett litet miljöombyte för att ladda batterierna.
Att åka bort är inte en dum känsla.
Bror min har ett par tankar och idér och jag har tankar och idér, det är inte alltid som går går överense.
Jag tror att vi båda får dåligt samvete när vi tar upp en del tankar. Han säger ibland att han bara vill skita i allt och då kommer mina instikter fram att behålla allt som mamma och pappa har byggt upp. Där är vi olika han skulle kunna packa en väska occh bara åka någonstans. Medan jag vill planera allting, får beslutsångest och det gör att jag mår sämmre. Vem vet all osäkerhet kan bero på det vi fick reda på förra veckan, jobb situationen, myndigheter. Hela situationen är skrattretande och tar på våra krafter vi lever för dagen. Allt är så osäkert vi behöver semester.
Det där ser skönt ut.
Har ingen vettig rubrik
Det är så skönt att få skriva ner saker för det känns som om dom tankarna och känslorna försvinner från kroppen och huvudet. Just nu är det en massa tankar inför våran framtid, morfar ringde i dag och frågade hur det gick med boupptäckningen. Jag svarade att det var knas men vi skulle kolla på det nu i veckan.
En del dagar vill man bara ligga under täcket och låta omvärlden fortsätta utanför. Men det skulle nog bli ganska tråkigt i längden att bara göra ingenting. Jag ska försöka skriva små historier och skicka dom till olika tidningar, mamma skrev och skickade in både dkter och noveller. En del har stått med i olika tidningar i femton år, det är kul när man läser något som skrevs för så länge sedan. Ska ha en låda eller liknande md saker som mamma skrev den kan finnas kvar eller fövunnit. Huvudsaken är att jag kommer ihåg det.
http://imageshack.us/photos/Anime/147/writing.jpg/
Jag fick i uppdrag en gång i svenskan att skriva en historia, jag var stol över det jag skrivit och lämnat in den.
Läraren var ochså imponerad, hon var så imponerad att hon trodde at jag snott den från nätet.
Jag älskar att skriva, att få leka med olika omåden och miljöer. Att få använda språket och ge saker och ting ett djup, en del vänner älskar det jag skriver. Men jag ser bara fel i allt jag gör. Är pessimist i fingerspetsarna och mina kompisar har ganska roligt åt mit ibland.
När jag sätter mig vid datorn och börjar skriva lite på en historia så kan jag sitta i flera timmar. Jag får inspiration av allt jag ser eller hör. Om jag lyssnar på en låt så skriver jag ner alla känslor som jag får från låten. Jag hamnar i en anann värld och fastnar där. Jag gick på en novellkurs för ett par år sedan läraren sade att jag skulle fortsätta då han gillade mitt arbete.
Jag kaske inte är så misslyckad ändå.
Dåligt samvete.
Vad var det för fel? Var det ett hål? En visdomstand? Infektion i tandköttet? Skulle dom få dra ut tänder? När vi var klara så kom tandläkaren fram till att hon kan borsta tänderna för hårt eller att hon biter ihop hårt och får spänningsvärk. Hon klagar ofta på huvudvärk så på ett sätt är det skönt att det inte var värre.
Lättnaden över att det inte var så farligt gjorde att jag var så trött när vi kom hem.
Illamåendet kom då med, har så dåligt samvete över att hon inte kunde komma hem. Känns bara som om jag sviker folk, jag svek pappa när jag inte klarade körkortet, jag svek mamma när jag inte sökte till den linjen hon ville. Jag sviker mina syskon genom att vara sjuk och inte kunna ha ett arbete.
Jag bor hemma, jag sviker mig själv. Jag svek morfar han ville att vi skulle ses i morgon men jag ringde och sade att jag inte orkade. Han lät ledsen och besviken, orkar inte med denna känslan längre. Jag tror alltid att jag har gjort något fel, att alla är besvikna. Nu får det bli vår och varmt ute så man kan göra saker.
Det är minst tre decimeter snö i trädgården, orkar inte sitta inne.
Känner mig instäng i en låda, vill mot ljusare tider. Vill ha saker fixade, vill bara kunna andas igen.
Borde sova men orkar inte.
Men vi ska få hjälp med att få två månader extra, det var snällt över att dom glömt bort oss.
http://anime.mikomi.org/series/1485.htmlJag och min yngre bror fick en fix idé om att åka till ett annat land och öppna en affär. Tänk att få öppna en pub i tex Italien eller i Paris. Bara åka iväg och börja om på ett nytt liv, och kanske sälja bröd och fisk på morgonen och eftermiddagen. Att bara få vara anonym i den stora vida världen, men man måste vara lite realistiks.
Men det är aldrig fel att drömma, jag kanske öppnar pub när jag blir äldre eller i nästa liv.
Haha jag kanske är för gammal för den här världen eller så är det alla andra som är unga, läser varje dag om barn som inte kan torka sig om rumpan som är gravida utan vare sig utbildning eller pratar om killen. Jag står fast vid att barn inte ska ha barn. En dag ska jag sitta och säga "Vad var det jag sade" hehe dom tror att dom vet allt fast dom inte vet en fjärde del.
I morgon ska vi följa med våran syster till tansläkren, hon har fått en akut tid.
Jag hoppas att det är ett enkelt fel som går snabbt att åtgärda och att dom inte tar fram några sprutor.
Hon är livrädd för dom, säger man ordet spruta eller tram den så blir hon ängslig och i det brukar reslutera i ett raseriutbrott. Ingen vill vara i närheten, hon är så stark så hon skulle kunna springa ner ett fotbollslag.
Åhh har nu lock i båda öronen, skulle behöva åka bort ett tag och bara njuta av att bl lite bortskämd. Att bo på hotell en eller två nätter är lockande. Bara att få sjunka ner i ett bad och äta god mat, kanske få en massage.
Nej nu ska jag försöka sova lite för att få nya krafter och ta mig igenom den komplicerade vardagen.
En jobbig dag med många känslor.
Hade en bra och rolig dag i går, men den blev lite jobbig när jag skulle ringa pappas tjejkompis.
Hon svarade inte telefonen och i går kväll kollade jag på anime och spelade tv-spel.
Idag vakande jag med migrän och låg och vilade fram till tre på eftermiddagen. Vet inte om jag drömde om pappa i natt eller om det var på eftermiddagen. Varje gång jag drömmer om pappa så vll jag krama honom när jag vaknar.
Har känt en saknad i bröstet hela dagen, inget jag har gjor i dag har fått den at försvinna. Kan bero på att vi fick papper i går om pension och jag har ingen aning om vad det är. I morgon ska vi möta banken och prata om ett eventuellt arv. Allt påminner om att pappa är borta, han kommer inte följa med på våra äventyr.
Vi hade planerat att åka till kolmården i sommar och jag skulle dra honom i en rullstol så han slapp att gå med sina onda fötter. Överallt läser jag om 14-16 åringa tjejer som är med barn och det är så gulligt så nuttigt och sååå häftigt. Förklarat man att dom måste bli vuxna så tjatar dom om att deras föräldrar ställer upp med både pengar och det andra. Jag vill bara banka deras huvuden i bordet och hoppas att hjärnan vaknar till liv.
Jag kanske är en pessimist som ser saker i svart eller grått, hela livet är en enda gråzon. Jag är realist ut i fingerspetsarna. Jag skulle vilja se ett program där dom tar hormonkåta ( ursäkta dom hårda orden ) Tjejer, ge do en varsin bebis som skriker oavbrutet i en hel månad. Vinner dom så får dom ett års förbrukning av blöjor när dom får barn. Att få barn är mode i dag, alla ska gå ut med en vagn och visa att dom kan fast dom är 15.
Men låt dom hållas, dom blir väl vuxna en dag dom med.
Aja det är ny dag i morgon.
Mår konstigt.
Vaknade med huvudvärk, tog en dusch borstade tänderna. Då kom en känsla av att vilja kräkas, bror min hade ont i huvudet och kännde samma sak. Vi ställde in två möten då jag inte ville tvinga ut honom på vägen. Det har kommit minst 1 dm nysnö. Vi har minst 4 mil till den större staden och vägen är inte kul att åka på. Det är två spår närmare 1,5 mil. Att åka bil när det är vitt ute och man har huvudvärk och en känsla av att kräkas då stannar man hemma.
Dom vi skulle möta var förstående, kräk känslan har kommit och gått hela dagen. Ett par timmar så tänker man inte på den, sen kommer det pang bom. Bror min har varit lite seg och tillbakadragen hela dagen. Annars är han social och ska skämta och hitta på roliga saker. När han är hängig så mår han inte bra och då blir det så tyst. Jag hoppas bara att det är stress syndrom och inte inflensa eller liknande, blir han sjuk så blir han sjuk.
http://media.photobucket.com/image/anime%20strange%20feeling/oozorakyou/anime-computer-Copy.jpg
Känner mig frusen och vilsen, hela dagen har varit ett enda stort frågetecken.
http://media.photobucket.com/image/anime+confused+girl+/breaking_dawn123/Decorated%2520images/ha.png
Undrar hur morgondagen blir.
Vi behöver inte ta det här igen.
Pratade med min äldre bror i dag, saker och ting är på gång. Vi ska få pengar jag sade att vi skulle änvända en del för att bo kvar. Han suckade och jag tolkade det som om vi gjorde ett mistag genom att planera in att bo här.
Jag sade att vi inte har någon stans att ta vägen, han suckade igen och sade "Vi behöver inte ta det här en gång till" Jag ville bara skrika i telefonen att jag inte har någon att prata med, mina grannar vet hur jag känner. Min yngre bror vet hur jag känner, folk som läser bloggen vet min smärta. Men ingen annan som jag känner. Det blir mest ytligt prat om att bo kvar. Men det blir inget djupt ämne, känner mig så ensam och isolerad, får panik för minsta lilla förändring är så rädd att göra fel. Men det blir bättre efter ett tag när jag fått smälta ny information så går det lättare. Jag pratar med främlingar och bekanta för att känna stöd för vårat beslut. Jag önskar bara att våra äldre syskon kunde stödja oss på den punkten. Jag pratar och pratar med folk för att få känna mig trygg med vårat val.
(Känner att ingen lyssnar)
Det går inte om våra äldre syskon inte ser saken från våran punkt. Vi har samma pappa men inte mamma, dom behövde inte se när våran mor dog framför oss. Dom behövde inte vårda pappa när han var sjuk, dom behövde inte ta hand om våran syster när han låg inlag på sjukhuset. Eller köra honom till vårdcentralen för att lägga om hans fot. Dom behövde inte se när pappa hade sådan värk i både rygg och nacke att han inte orkade gå. Är det för mycket att be om när jag vill ha deras stöd. Dom säger att dom tänker på våran syster med handikapp men hon mår bra här hemma. Blir så ledsen när dom säger "Ska ni inte ha ett eget liv? Ni kan ju inte alltid bo hemma" Varför sade dom inte det när pappa levde? Varför sade inte ala myndigheterna det när pappa levde? Jo pappa var vid liv och behövde hjälp, vi tog ansvar för våran syster och jobbade gratis. Vi jobbade åt kommunen som itne rörde ett finger. Dom beklagade sig nu över att vi gjort så mycket, varför ska vi kapa alla band nu?
http://images2.layoutsparks.com/1/172086/lazy-rain-anime-alone-31000.jpg
(Känner mig ensam, kämpar för att hålla huvudet över ytan)
Har haft beslutsångest sedan jag var liten det går i perioder, varje val man gör påverkar andra val längre fram. Att bara köpa en bok i Stockholm kunde ta lång tid innan jag bestämde mig, kunde jag lägga dom pengarna på annat eller kunde jag beställa den när jag kom hem? Jag känner att det blir fel hur jag än gör. Varför förstår våra grannar och bekanta oss mer än våra syskon? Tror dom att vi levt på pappa? Jag vågar inte fråga dom, men det kommer nog på tal när vi pratar om en del renoveringar. Känner mig som en dålig människa, känner mig smutsig.
Hey ho let´s go.
Min lilla syster är hemma denna helgen, det är skönt när hon är här. Vi har ett unikt band, visst när hon blir kinkig eller grinig så blir hon jobbig. Men hon blir aldrig arg utan anledning, blir hon arg så beror det på något. Det kan vara allt ifrån ett ljud till att något strejkar på datorn. Hon är fruktansvärt stark så då måste man visa att man är starkare. Blir hon arg och får ett utrott så lugnar hon sig efter ett par minuter. Det är skönt att hon inte är arg i flera timmar, hon blir så ångerfull och säger förlåt. Gjorde hon inte det så skulle det vara jobbigt.
http://www.willho.com/images/biker.png
Satt nyss och skrev med en tjej i ett forum hon skrev om hennes pappa. Jag kom att tänka på min pappa och alla hans upptåg. Han hade alltid något bus på gång, ingen gick säker när han var i närheten. Pappa såg ut som en gangster medlem men han var snäll som tomten. Långt hår och långt skägg med den stora magen gjorde att en del var osäkra på pappa. När man tog hem nya kompisar så sade dom nästan inget. Dom trodde att pappa skulle äta upp dom. Men han skämtade med folket eller gjorde ett bus för att bryta isen.
Sen blev dom jätte god vän med pappa, han blev som en reserv pappa som man kunde prata med allt om. Han sade inte vad dom hade sagt, han gav dom gåda råd och tröst. Han förgyllde många människors liv, han brydde sig om våra vänner och frågade dom ofta hur dom mådde.
Pappa var bra på många saker, att krångla till saker var ha expert på. Sen hade han en godisnäsa värre än en blodhund. Det spelade ingen roll vart man gömde sitt godis så fann han det. Det måste ha varit en radar i näsan på honom. Hade rosa kola som jag gömde på ett mycket listigt ställe, det var rosa hallonkola. En av mina favorit kolor och jag sparade den till kvällen. Dagen efter fann jag bara tomma kola papper i en lerkruka med lock på. Jag konfronterade far min och han sade "Jag såg inte hur många det var jag kännde dom bara så jag tänkte att jag bara tar en. Hon märker inget, men sedan var det så gott att jag tog en till" När jag var yngre så sov jag borta med skolan och hade köpt ca ett kg med lösgodis. Den natten sov ingen för det var fyra stycken som pratade hela natten.
Jag tror jag hade ätit ett hekto så när jag kom hem dagen efter så gömde jag påsen i mitt rum. Jag sov ett par timmar för att ta igen förlorad sömn. När jag vakande var ja grotekst godis sugen. Jag tar fram min påse och finner en halv klubba längst ner. Då hade pappa och mina bröder funnit min påse, dom åt upp nästan ett kilo godis. Jag tjurade lite men pappa lagade min favorit mat som plåster på såren. Popcorn var han tokig i, var man till affären så kom det ett sms med texten POPCORN!!!
Pappa, du är saknad.
Hälsa mamma <3
Crying Game
Hela dagen har varit jobbig känslomässigt, det känns inte bra inombords. Känns som ångest men det är inte ångest. Det är nog mest saknad och att ha det svart på vitt att pappa är borta. Ser på Sofias Änglar på kanal 5. Förra veckan var det en man som hade problem med hjärnan. Han kunde gå bort när som helst, jag tänkte på hans barn. När han går bort han missar ju så mycket som han sade. Pappa missar väldigt mycket han med, nu kan vi inte åka till kålmorden i sommar och kolla på djur. Nu kan han inte följa med till Norge till våren.
Det var våran syster mest ledsen över, "Nu kan inte pappa åka till Norge" var det första hon sade. "Pappa missar 2011" Det var en hemsk tanke för henne, nytt år nya saker. Jag vill byta plats med pappa, jag känner att jag inte har något att leva för. Jag är svag och patetisk, men jag måste kämpa och visa att jag kan fixa detta. Jag måste visa styrka inför mina yngre syskon. Min bror är orolig, ser jag lite ledsen ut så kommer han och frågar hur jag mår. Skäms över att han ska ta hand om det mest när jag är den som är äldre. Om jag skulle vinna en massa åengar på lotto så skulle jag ta med mina yngre syskon ner till Göteborg och bo på ett fint hotell. Vi skulle bara köpa en massa saker och äta god mat varje dag. Jag önskar att jag var fri från denna painikångest, denna deppen som kommer och går. Framför allt så önskar jag att jag skulle kunna jobba. Jag önskar att jag vore mer säker på mig själv.
Jag känner mig så smutsig, så oren så.....
Mitt självförtroende sitter unden skosulan, med vänner ser jag självsäker ut. Men på insidan skriker jag, jag slåss och sjunker djupare ner. Alla verkar ha gjort allt i sina liv, flyttat, fått partner, jobbat, fått barn. Jag står kvar på samma ställe som jag gjorde när jag var 16. Ångesten och liknande har hållit mig tillbaka, jag skäms över mig själv som måste slåss för att komma fram. Jag vill vara som andra, bara åka iväg en vecka utan att ha få ångest som gör att jag kryper till baka. Varför har jag denna osäkerheten? Jag duger inte i samhället jag vet det, men varför kan jag inte duga för mig själv? Varför ser jag ner på mig själv? Varför kämpar jag varje dag när det inte finns något att kämpa för? Hade planer på att flytta till sommaren men nu vet jag inte. Allt har blivit så konstigt jag får besluts ångest hela tiden.
Om jag flyttade så skulle pappa ändå finnas kvar och hus frågan skulle inte vara så jobbig. Men nu är allt en röra, folk drar en i armen och säger sin åsikt och säger att den är viktig. Jag kommer aldrig att bli något, pappa trodde på mina drömmar. Men mina andra syskon har lyckats här i livet, tagit körkort, gått ut hela gymnasiet med betyg. Fått jobb, fått ett eget liv medan jag står vid sidan av och kollar på. Känner mig oviktig i livet, om jag försvann skulle ingen sakna mig. Dom skulle bli lättade och inte behöva oroa sig om mig. Är så rädd för att prata med någon, allt ska vändas och tolkas på olika sätt. En del saker som står här skulle mycket väl kunna göra så att min syster tas i väg. Önskar att man kunde prata med en psyklolog eller liknande som bara lyssnade och inte vände på allt man säger. Man är så rädd att säga något som tolkas som något helt annat.
Till vem vänder man sig till om man inte kan prata med någon?
