lilia

Jag bröt ihop i går och bara grät, jag har tur att ha en sådan snäll granne som kom upp och tröstade mig.
Det började gå upp i går att pappa skulle vara borta för evigt, jag trodde att jag var starkare och att jag kunde hålla huvudet högt. Skämdes så att gråta och visa mig svag, jag bad min granne att komma upp och vara med min lillebror. Jag vill inte gråta när folk är i närheten och jag ville inte göra bror min orolig för att jag var ledsen.
***
Han har fullt upp ändå med att få saker och ting att funka här hemma. Jag har inte orkat att ta itu med saker under helgen. Känner mig så skyldig att inte göra mer än vad jag gör. Viljan finns men inte orken allt påminner om pappa. Stöter jag på ett problem så är jag på väg att ringa till pappa eller att gå till honom för att prata
***
Det var likadant när mamma låg på sjulhuset man kunde bara lyfta på telefonen och ringa och prata med henne. Men allt som hörs nu är telefon svararen. Kommer att ta lång tid innan jag kan ta bort pappas nummer i telefonen. Det känns som om jag tar bort nummret så tar jag bort en del av pappa. Jag gillar inte stora förändringar, små går bra. Men när folk försvinner eller tapas bort blir jag orolig. Jag hade en trygg men orolig uppväxt när jag växte upp.
Mamma och pappa gav mig och mina syskon mycket kärlek. Vi växte upp utan att dom var fulla, tog droger eller skrek åt varandra. Dom sade aldrig ett ont ord åt varandra och dom lämnade oss aldrig, det var alltid någon hemma.
***
Men folk som vi kännde, folk som var mina bästa vänner bara övergav mig. DOm lämnde mig utan ett ord eller förklaring. Jag funderar på än i dag hur folk som man kännt i 5-8 år bara försvinner och inte hör av sig. Om dom säger ""-Jag vill inte vara mer med dig/ vi ska nog inte ses mer -"" så är det en sak. Men att bara gå sin väg får mig att fundera på om det är mig det är fel på.
***
Dagen i dag har gått mellan hopp och förtvivlan, jag är rädd och har panik i kroppen.
Är så rädd att få inflensa eller magsjuka, när jag väl får det så blir jag jätte dålig. Pappa var den som alltid kunde lugna min ångest och att jag kunde gå vidare. Jag lider av panikångest och om jag får en jobbig tanke eller en jobbig känsla i kroppen så måste jag prata om det. När jag fått prata om den jobbiga tanken eller känslan så är den borta.
***
Jag blev sjuk i mitten av September och under 2 månader så gick det från förkylning till både inflensa och magsjuka. Mitt i eländer fick jag en infektion i halsen som gjorde att jag spydde flera gånger om dagen i ett par veckor. Innan jag fattade att det var en infektion mådde jag så dåligt i både kroppen och huvudet. Jag fick medicin och började återgå till det normala. Så dåligt som jag mådde för 2 månader sedan vill jag inte vara med om. Jag kunde inte behålla vätska eller mat under flera veckor.


***
Nu är det mycket inflensa och magsjuka som spökar och oron för att jag ska bli sjuk eller att min bror ska bli sjuk är jobbig. Jag tvättar händer och ansikte flera gånger om dagen. Jag underviker att ta på folk, det är ett sjuk bettende men jag klarar inte av en sådan period till. Det jobbigaste är att pappa inte kommer in i rummet och bara frågar hur man mår. Eller bara prata om dom jobbiga tankarna så att man kan slänga dom i en papperskorg och sluta oroa sig.  Vill inte vara nojjig eller liknande, det är så mycket i huvudet ändå.  Det jobigaste är att bara ligga ner och tänka. Tänker man för mycket kommer dom jobbiga tankarna som etsar sig fast med klor. Jobbiga minnesbilder etsar sig fast på hornhinnan och man ser den bilden när man blundar och när man tittar.
***
Så mycket det blev skrivet och jag mår lite bättre.
Ta hand om dig.