....
Orkade inte skriva något i går, orkade med ingenting.
Var på stan i går ett par timmar och handlade lite och köpte en ny tv-spels enhet.
Lilla syster ville ha ett ps2 på avlsatningen och vi har lånat ut vårat. Då alla i familjen är spelfantaster så skaffade vi en till. Fick tag på den första konsollen som kom ut. En stor tjock svart låda som gillar att landa på ens tår.
Jag höll i påsen hemma och skulle in i vardagsrummet, handtaget på påsen går sönder och den åker min på tå.
Den är ond >_<
http://wallpaperscrunch.com/view/anime-girl-playing-video-games-wide.html
Jag var ganska udda som barn, gillade inte tjej saker eller sådant tjejer gör. Var nog mer en pojkflicka men jag sökte nog bara min plats. Blev retad och utfryst redan när jag var liten. När jag var tre år så hade jag det tufft, ingen hos dagmamman gillade mig. När vi flyttade och jag fick en ny dagmamma blev det värre, hennes egna barn tyckte att jag stal deras mamma. Dom sade åt alla andra att jag var dum och knäpp.
Dagis/ förskola var inte lätt heller, då det inte fanns någon som kunde passa mig fick jag börja när jag var fem år, dom andra var sex år. Jag blev den jobbiga lilla töntiga ungen som ingen ville vara med. Skulle dom bygga saker och jag kom in i snickarrummet så gick dom ut. När min grupp skulle bygga med stora puffar fick jag vara själv i ett hörn. När dom skulle börja skolan så fick jag vara kvar ett år till!! Då kom dom andra barnen från byn som redan tyckte illa om mig för något jag inte gjort. Det var återigen dags för att bli retad och utfryst. Fröknarna förstod nog aldrig hur ensam jag var, när man är sex år och blvit behandlad som ett stycke missfoster så tror man att det ska vara så.
Känner mig fortfarande som en alien fast jag har bott här i 17-21 år. När man skulle åka skolbuss så flydde alla när man satte sig längst bak. Varför gjorde dom så från åk 1-9? Jag hoppas verkligen att deras avkomma råkar ut för det som jag råkade ut för. Jag vill att dom ska inse hur ont det gör med alla glåpord och kommentarer. Jag har inte glömt, ni påminner mig varje dag ni ser snett på mig när vi ser varandra i affären. Jag står för varje ord då dom inte kan se på mig och försöka säga förlåt.
http://i570.photobucket.com/albums/ss144/koriniisawesomenotu/Bestest/IHateMyself.jpg
Jag blev inte slagen eller misshandlad men den psykiska misshandeln är värre, ett blåmärke läker men inte en trasig själ. Varje dag var det klump i magen och huvudvärk, varje dag var det knuffande och elaka ord. Funderade ofta på att flrsvinna i väg och aldrig vakna. Men min mamma och pappa slogs för mig. Ville byta skola men rektorn sade "Du blir bara retad där ochså" Fan blir bara ledsen när jag tänker tillbaka.
Det är mig det är fel på, alla säger samma saker och jag känner dom inte.
Om jag inte fanns så kanske mamma hade levt, hon slogs för mig även när hon var sjuk.
Pappa kanske hade levt, han kanske insåg att jag var ett hopplöst fall.
Var på stan i går ett par timmar och handlade lite och köpte en ny tv-spels enhet.
Lilla syster ville ha ett ps2 på avlsatningen och vi har lånat ut vårat. Då alla i familjen är spelfantaster så skaffade vi en till. Fick tag på den första konsollen som kom ut. En stor tjock svart låda som gillar att landa på ens tår.
Jag höll i påsen hemma och skulle in i vardagsrummet, handtaget på påsen går sönder och den åker min på tå.
Den är ond >_<
http://wallpaperscrunch.com/view/anime-girl-playing-video-games-wide.html
Jag var ganska udda som barn, gillade inte tjej saker eller sådant tjejer gör. Var nog mer en pojkflicka men jag sökte nog bara min plats. Blev retad och utfryst redan när jag var liten. När jag var tre år så hade jag det tufft, ingen hos dagmamman gillade mig. När vi flyttade och jag fick en ny dagmamma blev det värre, hennes egna barn tyckte att jag stal deras mamma. Dom sade åt alla andra att jag var dum och knäpp.
Dagis/ förskola var inte lätt heller, då det inte fanns någon som kunde passa mig fick jag börja när jag var fem år, dom andra var sex år. Jag blev den jobbiga lilla töntiga ungen som ingen ville vara med. Skulle dom bygga saker och jag kom in i snickarrummet så gick dom ut. När min grupp skulle bygga med stora puffar fick jag vara själv i ett hörn. När dom skulle börja skolan så fick jag vara kvar ett år till!! Då kom dom andra barnen från byn som redan tyckte illa om mig för något jag inte gjort. Det var återigen dags för att bli retad och utfryst. Fröknarna förstod nog aldrig hur ensam jag var, när man är sex år och blvit behandlad som ett stycke missfoster så tror man att det ska vara så.
Känner mig fortfarande som en alien fast jag har bott här i 17-21 år. När man skulle åka skolbuss så flydde alla när man satte sig längst bak. Varför gjorde dom så från åk 1-9? Jag hoppas verkligen att deras avkomma råkar ut för det som jag råkade ut för. Jag vill att dom ska inse hur ont det gör med alla glåpord och kommentarer. Jag har inte glömt, ni påminner mig varje dag ni ser snett på mig när vi ser varandra i affären. Jag står för varje ord då dom inte kan se på mig och försöka säga förlåt.
http://i570.photobucket.com/albums/ss144/koriniisawesomenotu/Bestest/IHateMyself.jpg
Jag blev inte slagen eller misshandlad men den psykiska misshandeln är värre, ett blåmärke läker men inte en trasig själ. Varje dag var det klump i magen och huvudvärk, varje dag var det knuffande och elaka ord. Funderade ofta på att flrsvinna i väg och aldrig vakna. Men min mamma och pappa slogs för mig. Ville byta skola men rektorn sade "Du blir bara retad där ochså" Fan blir bara ledsen när jag tänker tillbaka.
Det är mig det är fel på, alla säger samma saker och jag känner dom inte.
Om jag inte fanns så kanske mamma hade levt, hon slogs för mig även när hon var sjuk.
Pappa kanske hade levt, han kanske insåg att jag var ett hopplöst fall.
Kan trösta mig med att så var inte fallet, mina föräldrar älskade mig och mina syskon, dom gjorde allt för oss.
Mamma, pappa tack för att ni ställde upp på oss <3
Kommentarer
Trackback
