Dagen innan jul och ångest tripp
Bah Humbug som Joakim Von Anka säger om julen. Jag håller med till 110%.
Jag mår inte bra i dag i alla fall inte inombords, det händer så mycket där. Så många tankar som åker omkring och det finns ingen början eller slut. Alla tankar är som lösa trådar som ett garnystan, det finns ingen början eller slut på tankarna. Hur slutar man tänka på saker man inte vill tänka på. Jag vill bara vrida av huvudet öppna pannan och hälla ut alla tankar.
Jag har ofta sagt att jag vill vara mer som en robot, som bara går av sig själv. En robot som inte tänker eller har känslor, ibland har panikångesten varit jobbig att jag legat i sängen i flera dagar. Pappa var den som mer eller mindre fick mig ur sängen. Han kittlade mina fötter och hotade att kasta en hink med kallt vatten över mig. Han skulle göra det. Nu tänker ni nog att min pappa var ond, men han gjorde det av kärlek. Utan pappas stöd och envishet hade jag legat i sängen flera veckor i sträck. Han visste att om man bara ligger så blir man folkskygg och kommer inte ut. Jag är livrädd att inte våga åka någonstans då jag älskar att åka bil och tåg.
http://wallpampers.com/fantasy/3870
En önskan som inte vore så fel.
Det är kul man tänker fast man inte tänker, man känner hur huvdet arbetar och ångesten kryper i skinnet likt små insketer som kryper omkring. Man drar handen över armarna men känslan stannar kvar, det är som en tjock sörja som inte vill lämna kroppen. Helst vill jag krypa upp i ett mörkt hörn och bara sitta där. Men jag kan inte göra det, då skulle bror min bli orolig. Jag vill inte att han ser mig så svag, men man måste få bryta ihop för att få nya krafter.
Man får lägga sig ner bara man reser sig igen, är glad över att jag har folk som får mig att resa mig upp. Det jag lever för just nu är att veta att mina syskon ska få det bra. Vi är mellan 16-26 år alla 3. Det är väldigt ungt, vi bor kvar i huset och det tänker vi göra tills det inte går längre.
Till våren ska det bli lite ändringar, det ska tapetseras om och målas lite på insidan.
Vi börjar om med våra liv hemma, fast vi gör det mer personligt. Om vi vill flytta om 2 år så gör vi det. Men det är ingen idé att hänga läpp. Vi tar dag för dag, bara denna jobbiga tid får bli över så vi får rätsida på allt igen.
Bara det får bli första veckan i Januari så kan man kan planera in sitt nya liv och nya rutiner. På tal om rutiner, glömt att slå in presneterna till mina syskon. Vi firar mest för våran lilla systers skull så att det blir lite glädje. HOn har bott på avlastningshem sedan 30 November och hon vill komma hem.
Vi vill att hon ska komma hem men inte just nu nu, vi orkar inte. Jag har inte landat än, lite för varje dag sjunker det in att pappa inte kommer hem. Man blev tagen på sängen, om han hade legat på sjuhus och varit dålig så kunde man ha beratbetat sig. Att bara somna in på hemma plan borde innebära straff.
Nej nu ska jag träffa min syster och krama henne lite och säga att vi ses i morgon.
Vi ska ses ett par timmar i morgon sedan ska hon tillbaka till avlastningen.
Jag mår inte bra i dag i alla fall inte inombords, det händer så mycket där. Så många tankar som åker omkring och det finns ingen början eller slut. Alla tankar är som lösa trådar som ett garnystan, det finns ingen början eller slut på tankarna. Hur slutar man tänka på saker man inte vill tänka på. Jag vill bara vrida av huvudet öppna pannan och hälla ut alla tankar.
Jag har ofta sagt att jag vill vara mer som en robot, som bara går av sig själv. En robot som inte tänker eller har känslor, ibland har panikångesten varit jobbig att jag legat i sängen i flera dagar. Pappa var den som mer eller mindre fick mig ur sängen. Han kittlade mina fötter och hotade att kasta en hink med kallt vatten över mig. Han skulle göra det. Nu tänker ni nog att min pappa var ond, men han gjorde det av kärlek. Utan pappas stöd och envishet hade jag legat i sängen flera veckor i sträck. Han visste att om man bara ligger så blir man folkskygg och kommer inte ut. Jag är livrädd att inte våga åka någonstans då jag älskar att åka bil och tåg.
http://wallpampers.com/fantasy/3870
En önskan som inte vore så fel.
Det är kul man tänker fast man inte tänker, man känner hur huvdet arbetar och ångesten kryper i skinnet likt små insketer som kryper omkring. Man drar handen över armarna men känslan stannar kvar, det är som en tjock sörja som inte vill lämna kroppen. Helst vill jag krypa upp i ett mörkt hörn och bara sitta där. Men jag kan inte göra det, då skulle bror min bli orolig. Jag vill inte att han ser mig så svag, men man måste få bryta ihop för att få nya krafter.
Man får lägga sig ner bara man reser sig igen, är glad över att jag har folk som får mig att resa mig upp. Det jag lever för just nu är att veta att mina syskon ska få det bra. Vi är mellan 16-26 år alla 3. Det är väldigt ungt, vi bor kvar i huset och det tänker vi göra tills det inte går längre.
Till våren ska det bli lite ändringar, det ska tapetseras om och målas lite på insidan.
Vi börjar om med våra liv hemma, fast vi gör det mer personligt. Om vi vill flytta om 2 år så gör vi det. Men det är ingen idé att hänga läpp. Vi tar dag för dag, bara denna jobbiga tid får bli över så vi får rätsida på allt igen.
Bara det får bli första veckan i Januari så kan man kan planera in sitt nya liv och nya rutiner. På tal om rutiner, glömt att slå in presneterna till mina syskon. Vi firar mest för våran lilla systers skull så att det blir lite glädje. HOn har bott på avlastningshem sedan 30 November och hon vill komma hem.
Vi vill att hon ska komma hem men inte just nu nu, vi orkar inte. Jag har inte landat än, lite för varje dag sjunker det in att pappa inte kommer hem. Man blev tagen på sängen, om han hade legat på sjuhus och varit dålig så kunde man ha beratbetat sig. Att bara somna in på hemma plan borde innebära straff.
Nej nu ska jag träffa min syster och krama henne lite och säga att vi ses i morgon.
Vi ska ses ett par timmar i morgon sedan ska hon tillbaka till avlastningen.
Kommentarer
Trackback
