lilia

Fredagen den 17 December år 2010 begravde jag min andra förälder.

När jag var 15 år 2000 begravde jag min mor, det var en svår dag. Under min uppväxt var mamma min bästa kompis, mamma var den som lyste upp mitt liv. Men det berättar jag om en annan gång.

****

Den 17 December satt jag framför en kista igen med någon som betyder väldigt mycket för mig.  Han var men än en far för mig. Han var min bästa vän, en vän som alltid fanns där under hela dygnet året om. Även om jag fick en panik attack klockan 03:00 så kunde jag bara gå in och väcka honom. Han gav mig alltid en kram och en dålig ordvits. Pappa satt och förklarade hur killar kunde vara snälla och se tjejer som ett stycke kött.

Min pappa har alltid stått mig nära, efter att mamma dog fick han vara mamma och pappa samtidigt. Pappa var även den som fick vara en stand in pojkvän på telefon när en dryg kille inte fattade att man inte var intresserad. Även om pappa bodde utanför huset i en husvagn så hörde man honom. Att stänga och öppna dörren för att slänga ut kaffe sump eller thé vatten så fanns han där. Eller när han skulle smyga in i köket när alla sov så hörde man hans fotsteg.

****

Pappa hade diabetes och värkt i fötter och kropp, att bo i husvagn utanför huset innebar att han inte behövde våran hjälp så fort han behövde något. Med både internet och parabol och spis var det som en liten lägenhet för honom. Dom 3 sista åren hade han mycket problem med fötter och åt mycket medicin, hans syn blev lite sämre men han hade fortfarande ett gott humör. Morgonen den 1 December kom min lillebror in till mig med gråten i halsen och ögonen fyllda av tårar. Pappa vaknade inte, när jag kom ut till honom satt han och sov som han brukade göra.

****

Jag skakade om honom men han rörde sig inte. Hans kropp var kall och stel samtidigt som han såg så fridfull ut. Han hade somnat in i sömnen, hela verkligheten stod still och det känndes som om tiden stod still.  För mig var det bara en dålig dröm, min pappa kunde inte bara dö så där utan vidare. Pappa kunde ha sagt något. Men sakta men säkert började det sjunka in att pappa nu inte längre fanns. Den dagen var tung och grå, jag har även en lilla syster som har ett handikapp. Alla tankar åkte bergochdal bana i huvudet. Jag fasade för att ringa till dom vi kännde. Folk trodde att vi drev med dom, fast sanningen började sjukna in. Jag blev arg på pappa men det var inte hans fel.

På ett sätt är jag glad över att han inte behövde lida in i det sista. Min mamma var sjuk i lungcancer och jag såg hur hon sakta men säkert försvann framför mina ögon. All medecin hon åt gjorde att hon blev en annan människa. Det var samma kropp, samma hår och samma röst men det var inte min mamma. Dom två sista veckorna var hon mer som en främling. Hon dog nästan hemma men pappa körde ner henne till sjukhuset. Efter det har jag planerat hur det skulle bli om pappa dog. Nu 10 år senare hände det som jag tänkt på så många gånger.

****

Jag känner mig ansvarig, hade jag inte tänkt så kanske pappa hade levt i dag. Jag är 22-28, min lillebror är 19-22 och min lillasyster är 16-19. Här sitter vi 3 och är föräldralösa i unga år.  Skapar denna blogg i dag för det var nu som verkligheten kom i kapp. Det var i dag som jag insåg att min pappa inte kommer att komma hem, pappa kommer inte komma in i köket. Jag har levt i en bubbla av både envishet och styrka. Jag har inte stannat upp och kollat på snön som ligger så vit utanför huset. Allt har gått på instinkt och mitt sätt att se saker realistiskt.

****

Det var i dag som jag stannade upp och började andas djupt med magen och lät verkligheten sjunka in i kroppen likt en sten gör i vatten. Ju djupare verkligheten kom i kroppen desto mer insåg jag att jag levt i en tanke om att allt varit en ond dröm. Man tar folk för givet, jag tog för givet att pappa skulle vara med i många år framöver. Det är lustigt hur en person kan orsaka så mycket saknad och ångest över att den är borta.

Jag blev vuxen i unga år, nu har jag blivit vuxen igen.

Jag tar en dag i taget och tänker fortsätta i samma anda som hela familjen har haft under våran uppväxt. En uppväxt med mycket kärlek och värme.