Mår otroligt dåligt
...IGNORERA ALLA STAVFEL...
Har haft ett illamående ett par dagar, eller det är inte illamående utan en känsla av att man ska kräkas. Kan inte äta för det känns som om det ska komma upp. Äter jag inte så är det samma sak, har svårt att ta mig utanför dörren då ångesten och osäkerheten tar överhand. En kompis hämtade mig i sin bil i ons, det var jätte jobbigt att åka. Men det var en sådan befrielse över att jag kom ut, åkte lite bil igår. Jag skäms så fruktansvärt över att vara beroende på andra. Bror min skulle ha haft hem ett par kompisar i går men jag kände att jag inte orkade.
Hela dagen har varit attacker av ångest och rädsla, varje attack är som ett knivhugg. Det gör ont i själen, jag är trött men orkar inte sova. Jag ska rida ut stormen och ta små små steg tillbaka till vardagen.
Förra veckan mådde jag bra, jag gjorde saker, jag åt och jag var med folk. Nu är det tvärtom, folk säger att det skulle bli så här ett tag efter begravningen och när allt fått sjunka in. När painkångest attackerna kommer vill jag bara gå ut i husvganen och prata med pappa. När man ska resa sig upp så kommer man in i verkligheten. Jag sade nästan varje dag att han var min pappa och att jag tyckte om honom. Jag var en snäll flicka, höll inte på att festa, rymma, rökte eller liknande. Jag var nog mognare än dom flesta i min ålder, när dom bjöd på cigaretter, sprit eller bad mig att gå in och köpa cigg så sade jag nej. Dom kunde inte köpa själva för då fick deras föräldrar reda på det, men jag skulle gå in och köpa och bli det svarta fåret. Jag har alltid sagt nej när folk frågar om jag vill ha. Men eftersom mina föräldrar lita på mig så kunde jag åka till stan och komma hem runt 21:00 tiden på en onsdag kväll. Att ha ett sådant förtroende gjorde att jag växte och klarade mig bra.
Min mamma dog i lungcancer och det kan man få flera år efter att man har rökt. Mamma och pappa var öppna med vad som händer när man röker och dricker. Dom hade flera bekanta som hade det svårt med spriten och jag insåg att det inte var något för mig. Har inte haft det intresset, fast jag har tagit mycket ansvar sedan jag var liten. Mamma var sjuk i migrän, hade lågt järnvärde och pappa hade reaumatism och värk i alla leder. Plus att min yngsta syster har ett handikapp. När jag var yngre så var jag lite arg och ledsen över att inte kunna ta hem folk när jag ville. Men man blir visare med åren, mamma visste tidigt att det var något fel i lungan. Från Feburari 2000 tjatade hon att bli röntag, läkaren skrev bara ut medecin mot hostan. Hon fick diagnos i Augusti 2000 och dog i Oktober 2000. Att se någon man respekter, älskar, avgudar ser upp till försvinner sakta men säkert framför ögonen.
http://junie17.xanga.com/
Min mor är en ängel det är jag övertygad om, hon var spirituell. Trodde på änglar, det mystiska, spöken och andar. Hon älskade blommor och höll alltid på att så och pratade alltid om sin mormors trädgård som var full av olika växter. När vi åkte till mammas mormors hus så berättade hon allitd vad mamma hade gjort som ung, hon önskade så många gånger att jag hade fått träffa henne. Ibland när vi var hem till min morfar så hade hon en spade med sig och grävde upp lite rosenbuskar som hon planterade här hemma. Ett annat instresse var bilar, tillsammans ägde mamma och pappa över 50 stycken under dom åren dom var ett par. Pappa var lika tokig i bilar han, så det var alltid ett äventyr att se vilken bil mamma eller pappa hämtade oss i när skolan slutade. Eller när man skulle hem från en kompis, så nummerplåtar lärde vi oss väldigt snabbt. När vi skulle in till affären fick man fråga vilken bil man skulle ha. Det var olika varje dag vilket var kul.
Bror min fick bilintresset, min syster gillar att plocka och göra olika saker. Pappa var händig och mamma inom vissa områden, själv fick jag mammas författar kundskaper och intresse. Hon skrev alltid en massa dikter, noveller m.m som hon fick publicerade. En dag ska jag ge ut barnboken som mamma alltid pratade om, kommer inte ihåg till 100% vad som hände. Men jag hoppas att hon blir stolt över mig, har även lite planer på att skriva några små noveller och skicka in dom lite här och var. Jag älskar att skriva och utforska nya världar, att bjuda in folk i en hemlig värld skulle vara något stort. Läser jag Harry Potter så vill man stanna kvar i magins värld, att få gå i slottet och bara uforska alla gångar och gömställen som man inte läser om i boken skulle vara ett äventyr. Finns så många böcker och filmer och serier som bara slutar, lite trött på det. Många filmer jag sett dessa 2 senaste åren har slutat med att det eventuellt kan bli en uppföljare. Ett dåligt slut kan förstra en hel bra film, finns många tillfällen som man varit så arg på ett svagt slut. Filmen var bra i början och mitten för att sedan slaktas i slutet.
http://en.sevenload.com/photos/z66pRc0-Gothic-Animegirl-with-glasses
Känner mig lite bättre nu när jag fått skrivaav mig, ibland kryper det i skinnet så man inte vet vart man ska vägen. Man vet inte vad man ska göra, säga, gå eller liknande. Pappa och jag åkte en massa bil när det började bli jobbigt. Nu är det snö storm och jag vill inte be bror min att åka med mig när det snöar och bara är spår i vägen. Ska ta körkortet snart så jag kan bli lite friare, mamma åkte en massa bil när ångesten kröp i hennes skinn. Mitt mål nästa vecka är att ta mig ut ur huset och möta alla otäcka känslor, som pappa sade "Du dör inte men det är ändå smärtsamt" Jag har sagt i alla år att jag ska göra allt för att inte fastna. Jag möter saker som gör att jag bara vill gå hem. 8av 10 gånger så klarar jag utmaningarna som står framför mig, om jag ska åka tåg så känner jag tills tåget går att ""-Detta fixar jag inte-"" när tåget börjar gå så känns det bättre. Jag har blivit starkare och jag tänker fortsätta i samma anda. Det blå små små små steg nu i början men små steg är bättre än stora steg som sedan går baklänges.
Har haft ett illamående ett par dagar, eller det är inte illamående utan en känsla av att man ska kräkas. Kan inte äta för det känns som om det ska komma upp. Äter jag inte så är det samma sak, har svårt att ta mig utanför dörren då ångesten och osäkerheten tar överhand. En kompis hämtade mig i sin bil i ons, det var jätte jobbigt att åka. Men det var en sådan befrielse över att jag kom ut, åkte lite bil igår. Jag skäms så fruktansvärt över att vara beroende på andra. Bror min skulle ha haft hem ett par kompisar i går men jag kände att jag inte orkade.
Hela dagen har varit attacker av ångest och rädsla, varje attack är som ett knivhugg. Det gör ont i själen, jag är trött men orkar inte sova. Jag ska rida ut stormen och ta små små steg tillbaka till vardagen.
Förra veckan mådde jag bra, jag gjorde saker, jag åt och jag var med folk. Nu är det tvärtom, folk säger att det skulle bli så här ett tag efter begravningen och när allt fått sjunka in. När painkångest attackerna kommer vill jag bara gå ut i husvganen och prata med pappa. När man ska resa sig upp så kommer man in i verkligheten. Jag sade nästan varje dag att han var min pappa och att jag tyckte om honom. Jag var en snäll flicka, höll inte på att festa, rymma, rökte eller liknande. Jag var nog mognare än dom flesta i min ålder, när dom bjöd på cigaretter, sprit eller bad mig att gå in och köpa cigg så sade jag nej. Dom kunde inte köpa själva för då fick deras föräldrar reda på det, men jag skulle gå in och köpa och bli det svarta fåret. Jag har alltid sagt nej när folk frågar om jag vill ha. Men eftersom mina föräldrar lita på mig så kunde jag åka till stan och komma hem runt 21:00 tiden på en onsdag kväll. Att ha ett sådant förtroende gjorde att jag växte och klarade mig bra.
Min mamma dog i lungcancer och det kan man få flera år efter att man har rökt. Mamma och pappa var öppna med vad som händer när man röker och dricker. Dom hade flera bekanta som hade det svårt med spriten och jag insåg att det inte var något för mig. Har inte haft det intresset, fast jag har tagit mycket ansvar sedan jag var liten. Mamma var sjuk i migrän, hade lågt järnvärde och pappa hade reaumatism och värk i alla leder. Plus att min yngsta syster har ett handikapp. När jag var yngre så var jag lite arg och ledsen över att inte kunna ta hem folk när jag ville. Men man blir visare med åren, mamma visste tidigt att det var något fel i lungan. Från Feburari 2000 tjatade hon att bli röntag, läkaren skrev bara ut medecin mot hostan. Hon fick diagnos i Augusti 2000 och dog i Oktober 2000. Att se någon man respekter, älskar, avgudar ser upp till försvinner sakta men säkert framför ögonen.
http://junie17.xanga.com/
Min mor är en ängel det är jag övertygad om, hon var spirituell. Trodde på änglar, det mystiska, spöken och andar. Hon älskade blommor och höll alltid på att så och pratade alltid om sin mormors trädgård som var full av olika växter. När vi åkte till mammas mormors hus så berättade hon allitd vad mamma hade gjort som ung, hon önskade så många gånger att jag hade fått träffa henne. Ibland när vi var hem till min morfar så hade hon en spade med sig och grävde upp lite rosenbuskar som hon planterade här hemma. Ett annat instresse var bilar, tillsammans ägde mamma och pappa över 50 stycken under dom åren dom var ett par. Pappa var lika tokig i bilar han, så det var alltid ett äventyr att se vilken bil mamma eller pappa hämtade oss i när skolan slutade. Eller när man skulle hem från en kompis, så nummerplåtar lärde vi oss väldigt snabbt. När vi skulle in till affären fick man fråga vilken bil man skulle ha. Det var olika varje dag vilket var kul.
Bror min fick bilintresset, min syster gillar att plocka och göra olika saker. Pappa var händig och mamma inom vissa områden, själv fick jag mammas författar kundskaper och intresse. Hon skrev alltid en massa dikter, noveller m.m som hon fick publicerade. En dag ska jag ge ut barnboken som mamma alltid pratade om, kommer inte ihåg till 100% vad som hände. Men jag hoppas att hon blir stolt över mig, har även lite planer på att skriva några små noveller och skicka in dom lite här och var. Jag älskar att skriva och utforska nya världar, att bjuda in folk i en hemlig värld skulle vara något stort. Läser jag Harry Potter så vill man stanna kvar i magins värld, att få gå i slottet och bara uforska alla gångar och gömställen som man inte läser om i boken skulle vara ett äventyr. Finns så många böcker och filmer och serier som bara slutar, lite trött på det. Många filmer jag sett dessa 2 senaste åren har slutat med att det eventuellt kan bli en uppföljare. Ett dåligt slut kan förstra en hel bra film, finns många tillfällen som man varit så arg på ett svagt slut. Filmen var bra i början och mitten för att sedan slaktas i slutet.
http://en.sevenload.com/photos/z66pRc0-Gothic-Animegirl-with-glasses
Känner mig lite bättre nu när jag fått skrivaav mig, ibland kryper det i skinnet så man inte vet vart man ska vägen. Man vet inte vad man ska göra, säga, gå eller liknande. Pappa och jag åkte en massa bil när det började bli jobbigt. Nu är det snö storm och jag vill inte be bror min att åka med mig när det snöar och bara är spår i vägen. Ska ta körkortet snart så jag kan bli lite friare, mamma åkte en massa bil när ångesten kröp i hennes skinn. Mitt mål nästa vecka är att ta mig ut ur huset och möta alla otäcka känslor, som pappa sade "Du dör inte men det är ändå smärtsamt" Jag har sagt i alla år att jag ska göra allt för att inte fastna. Jag möter saker som gör att jag bara vill gå hem. 8av 10 gånger så klarar jag utmaningarna som står framför mig, om jag ska åka tåg så känner jag tills tåget går att ""-Detta fixar jag inte-"" när tåget börjar gå så känns det bättre. Jag har blivit starkare och jag tänker fortsätta i samma anda. Det blå små små små steg nu i början men små steg är bättre än stora steg som sedan går baklänges.
Kommentarer
Trackback
