lilia

Jag och bror min var på möte i dag och diskuterade våran systers framtid. Vi sade från början att vi vill ha hem henne. Vi var på ett förmöte i går och det väckte många tankar och känslor. Folk sade att VI inte skulle ta snasvar, VI har ett eget liv, VI ska vara syskon och inte agera förälder. Jag har tagit ansvar för henne sedan hon var född. Jag som blev stora syster när jag var 6-9 år blev så glad över att få en liten syster. Mamma var så stolt över att jag hjälpte till. Min syster har ett förståndshandikapp, hon var inte som andra barn. När hon blev äldre fick hon en massa utbrott och det var jobbigt för hela familjen. Hon började och prata när hon var runt 8, förstod vi henne inte så blev hon arg. En del dagar var jobbiga för alla och ibland känndes det som om hon var den viktigaste. Allt skulle ske med planering och ibland fick vi ställa in saker för att hon tog mycket tid. När vi skulle åka någonstans så var det antingen jag, bror min samt pappa eller mamma. Vi kännde oss överkörda av alla som vet bäst och som ska se till våran systers bästa. Varför ser dom inte oss som vuxna individer? Alla ser oss som om vi vore 14 eller liknande. Har vi klarat oss utan myndigheter dom senaste 5 åren så lär vi klara oss dom närmaste 3 åren.

Det var inte ofta som vi 4 kunde göra saker, ibland kanske vi 4 kunde gå in på konsum samtidigt. Det var dessa små händelser som var mer värt än 1 miljon på banken. Jag kommer ihåg när vi 4 åkte till Mcdonalds och köpte happymeal och åkte till en liten skogsdunge och satt vid en bänk och åt. Det glömmer jag aldrig, jag ska vara ärlig jag har varit så trött på min syster ibland att jag inte vet vart jag skulle ta vägen. Jag såg fram emot att flytta, men när hon till sist fick plats på en avlastning så ändrades hela våra liv. Jag, bror min och far våran kunde göra saker. En helg åkte vi tåg till Göteorg, det var ett äventyr det hade vi inte kunnat göra innan. Vi tog mycket ansvar dom senate 4 åren, pappa blev dålig och fick en massa infektioner både här och där. Samtdiigt som vi tog hand om våran syster.

http://www.epilogue.net/cgi/database/art/view.pl?id=93369

(Känner mig ensam och isolerad)

*

Men nu säger dom att vi inte ska ta ansvar, det är NU som dom säger att vi bara ska vara syskon. Vart var dom orden och tankarna förra året när våran far låg på infektion nästan 1 månad. Vart var dom orden och åskiterna när våran far låg inne på ett lasaret i ett annat länf för två år sedan när han hade problem med ögonen?

Nej det är NU som vi ska släppa allting och ge allting till myndighterna, vi ska se allt från deras syn. Jag är ärlig jag var trött på min syster men pappa fanns ändå alltid där och det var planerat att våran syster ska bo på ett boende när hon går ur gymnasiet. Nu är inte pappa här länge och våran familj är splittrad, vi vill ha hem våran syster så att vi kan bli en familj. Hon mår så dåligt och är så ängslig och orolig, henne slärare säger det, personalen på boendet säger det med. Allting är så förändrat nu, vi är hennes syskon, hon är våran syster.

http://media.photobucket.com/image/anime%20screaming/grell_luver/screaming.jpg

(En bild säger mer än tusen ord)

*

Dom säger att VI HAR VÅRA EGNA LIV ATT TÄNKA PÅ. Jag är 22+ och jag har mitt egna liv trots att jag bor hemma. Jag har mitt egna liv och intressen trots att min syster bodde hemma. Jag har egna drömmar och mål som jag vill uppnå. Bror min har ett rikt liv med mycket vänner, intressen och han har inget behov just nu att leta efter en partner. Det kommer ochså på tal när vi har dessa möten, om jag träffar någon spelar väl ingen roll om jag bor hemma? Träffar jag någon så tar jag det då, alla ska gå flera år i förväg. Kan dom inte bara låta oss få göra ett försök? Om 2 år så kanske jag inte vill bo här och flyttar, våran syster kanske vägrar att bo här hemma nästa år. Måste allting planeras in just nu? Måste jag gå ut på krogen flera gånger i veckan och ragga på allt jag ser? Jag är trygg där jag är nu men folk tror nog att jag ska bli ermemit och inte gå ut.

Jag har drömmar, jag har mål..... varför.... inte låta mig drömma och respektera mig..... Är mitt liv mindre värt bara för att jag har valt att leva så som jag vill leva? Är jag mindre värd bara för att jag inte gör som alla andra?

Är jag mindre värd bara för att jag är jag?........

http://www.animegalleries.net/img/362905