Bloggen har hicka
Ett föremål betyder så mycket.
Att bara kolla ner i påsen och se hans röda glasögonfodral och plåtdosa stack i själen. Pappa gick aldrig någonstans utan dom två sakerna. Dom fanns alltid i hans jackficka, han bar jackan nästan jämt. Utom när han låg och sov.
Det går timmar utan att man tänker på att pappa är borta sen kanske man ser ett program på tv-n som han tyckte om. Man vill gå ut och peta på honom eller bara sitta ner och titta med honom.
För mig är det en elak dröm som måste ta slut snart, men så enkelt är det inte.
Våran lilla syster sade på julafton "Nu blir det inget mer Hoho"
När hon gick i grundskolan så körde pappa henne dit på morgonen och hämtade henne är hon slutat då det inte skulle funka att hon åkte buss med andra barn. När han skulle hämta henne så klev han in i skolbyggnaden hon var på och ropade "Hoho" Alla barnen och personalen visste direkt vem det var som skulle hämta min syster.
När pappa klev in genom ytterdörren här hemma och kom in i köket ropade han alltid "Hoho" Det var så tryggt at höra dom orden.
Kunde jag ha gjort något annorlunda?
Hade jag gått ut och sagt god natt skulle jag ha kunnat räddat dig då?
Gjorde jag något fel????
Pappa..... förlåt.........
....
Var på stan i går ett par timmar och handlade lite och köpte en ny tv-spels enhet.
Lilla syster ville ha ett ps2 på avlsatningen och vi har lånat ut vårat. Då alla i familjen är spelfantaster så skaffade vi en till. Fick tag på den första konsollen som kom ut. En stor tjock svart låda som gillar att landa på ens tår.
Jag höll i påsen hemma och skulle in i vardagsrummet, handtaget på påsen går sönder och den åker min på tå.
Den är ond >_<
http://wallpaperscrunch.com/view/anime-girl-playing-video-games-wide.html
Jag var ganska udda som barn, gillade inte tjej saker eller sådant tjejer gör. Var nog mer en pojkflicka men jag sökte nog bara min plats. Blev retad och utfryst redan när jag var liten. När jag var tre år så hade jag det tufft, ingen hos dagmamman gillade mig. När vi flyttade och jag fick en ny dagmamma blev det värre, hennes egna barn tyckte att jag stal deras mamma. Dom sade åt alla andra att jag var dum och knäpp.
Dagis/ förskola var inte lätt heller, då det inte fanns någon som kunde passa mig fick jag börja när jag var fem år, dom andra var sex år. Jag blev den jobbiga lilla töntiga ungen som ingen ville vara med. Skulle dom bygga saker och jag kom in i snickarrummet så gick dom ut. När min grupp skulle bygga med stora puffar fick jag vara själv i ett hörn. När dom skulle börja skolan så fick jag vara kvar ett år till!! Då kom dom andra barnen från byn som redan tyckte illa om mig för något jag inte gjort. Det var återigen dags för att bli retad och utfryst. Fröknarna förstod nog aldrig hur ensam jag var, när man är sex år och blvit behandlad som ett stycke missfoster så tror man att det ska vara så.
Känner mig fortfarande som en alien fast jag har bott här i 17-21 år. När man skulle åka skolbuss så flydde alla när man satte sig längst bak. Varför gjorde dom så från åk 1-9? Jag hoppas verkligen att deras avkomma råkar ut för det som jag råkade ut för. Jag vill att dom ska inse hur ont det gör med alla glåpord och kommentarer. Jag har inte glömt, ni påminner mig varje dag ni ser snett på mig när vi ser varandra i affären. Jag står för varje ord då dom inte kan se på mig och försöka säga förlåt.
http://i570.photobucket.com/albums/ss144/koriniisawesomenotu/Bestest/IHateMyself.jpg
Jag blev inte slagen eller misshandlad men den psykiska misshandeln är värre, ett blåmärke läker men inte en trasig själ. Varje dag var det klump i magen och huvudvärk, varje dag var det knuffande och elaka ord. Funderade ofta på att flrsvinna i väg och aldrig vakna. Men min mamma och pappa slogs för mig. Ville byta skola men rektorn sade "Du blir bara retad där ochså" Fan blir bara ledsen när jag tänker tillbaka.
Det är mig det är fel på, alla säger samma saker och jag känner dom inte.
Om jag inte fanns så kanske mamma hade levt, hon slogs för mig även när hon var sjuk.
Pappa kanske hade levt, han kanske insåg att jag var ett hopplöst fall.
Kan trösta mig med att så var inte fallet, mina föräldrar älskade mig och mina syskon, dom gjorde allt för oss.
Tradera och feber
Dagen har flytit på, vilade en stund på eftermiddagen och drömde jätte konstigt.
Känner mig febrig och hängig men det kan bero på många olika saker, stress, oro för allt runt omkring.
http://canime.wordpress.com/2010/08/03/common-health-problems-in-anime-part-1/
Skriv din rubrik här.
Inget spår av ångest eller liknande, inte tänkt så mycket på pappa i dag det är först nu som tankarna kommer.
Skrev det i ett annat inlägg att kvällarna och nätterna är jobbigast då pappa och jag pratade som mest.
Bara sitta ner och prata om allt mellan himmel och jord.
Folk bad om kort på pappa så jag och bror min kollade igenom lite album. ( Lite är ett dumt ord då morsan hade pippi på att ta kort. ) Fann ett par på pappa som skrek pappa. Våran far hatade att vara med på kort så han står alltid med ryggen emot. Eller så gör han någon knasig min, mamma var lite arg men på ett kärleksfullt sätt.
Saknar mamma och pappa varje dag, såg kort på dom i dag och alla minnen som kom var varma, glada och possetiva. Inga onda ord, inget bråk, fylla eller liknande. Mamma tog oss altid med ut på en massa äventyr i bilen. Hon älskade att åka bil och det är ett intresse i hela familjen.
http://www.zastavki.com/eng/Creative_Wallpaper/wallpaper-22256.htm
Vi åkte över stora delar av Sverige, mamma och jag åkte till Haugesund tur och retur på två dagar.
Vi åkte hemmifrån runt 12:00 vi var framme någonstans 02:00-03:30 på morognen och då hade vi åkt hela tiden. Vi skulle hämta en moster som ville hem till sverige. När vi åkte dit åkte vi över fjällen, det var brant, kallt och snö. Efter vägen stod det "Fjällen är öppen" texten stod på norska och så fanns det små hus här och var efter vägen. skulle det bli snöstor eller en lavin så kunde man ta skydd i stugorna.
Efter vägen kom man till en tull och då fick man betala bompeng. Ett ganska roligt ord om man tänker efter.
Efter den resan fick mynt tilll kundvagnar och parkerings automater heta bompeng. När vi åkte hem ett par timmar efter vi kommit fram tog vi vägen äver kusten då vi hade med en bebis. Bilen var full av saker som moster skulle ha med. När vi åkte hem känndes det som om vi åkte över Irland. När vi skulle åka hem så skulle vi åka båt då mamma vägrade köra igenom hela Oslo för att komma ut på den svenska vägen.
Vi ser en skylt med en båt på, mamma som var trött och vi andra med för den delen.
När vi nästan var framme vid båten så stod det "DANMARK" med stora bokstäver.
Mamma gjorde en 360 och gasade mot biljett luckan, kvinnan i luckan vevade med armarna och skrek "ÅK ÅK ÅK ÅK BÅTEN GÅR OM 10 SEKUNDER" Jag lovar att det gick fort, vi åkte på båten och en bil kom efter oss. Då hissade dom upp bryggan och började åka. Hade vi missat den båten hade vi fått vänta i flera timmar eller åka över Oslo.
Det känndes som om bilen var så liten när vi åkte hem.
Hahaha ja mamma mia vilken resa det var.
Han vilade aldrig en söndag
I dag har jag legat hela dagen då jag kännt mig snurig, nu ett par timmar senare känner jag mig lite yr men det är mycket bäättre nu än för ett par timmar sedan. Kan bero på all stress nu innan jul.
Efter en sådan intensiv period så kommer alla känslor och ångest fram som ett brev på posten.
Ska ta och äta lite och bara ta det ölugnt, ingen dator bara slö kolla lite på tv.
Sova i ett mörk rum utan ljud är det bästa som finns.
Ses i morgon.
http://media.photobucket.com/image/anime+sleeping+/princessanjel/Sleepinganimegirl.jpg
Trevlig Jul
Vo var vid graven förrut och tände ljus men det var ett berg av snö över graven så ljusen fick hamna på stenen.
Måtte dom inte trilla ner eller att dom slocknar.
Här hemma är det lite olika ett år hade vi fisk och poatis vid julbordet. Ett annat år åt vi smörgåstårta. Kan säga att vi åt på den i flera dagar. I dag har det varit jul, och vi har firat genom att att äta choklad och gett varandra presenter. Våran syster fick en massa anime prylar och hon blev glad. Till bror min hade jag köpt filmer då det är hans intresse.
http://www.fanpop.com/spots/sailor-moon/images/2953994/title/sailor-moon-photo
Jag fick inga men jag är nöjd ändå då bror min ska fixa en bild som är lika stor som en vägg. Förklaring följer.
1 Mät en vägg
2 Välj en bild i datorn
3 Lägg in bilden i ett program
4 Skriv hur bred den ska vara och lång den ska vara
5 Ta bilderna som skrivs ur din skrivare och sätt upp dom på väggen.
Våran skrivare saknar färg så jag får min present i mellandagarna men det är tanken som räknas. Vi hämtade våran syster på avlastningen och åkte hem en stund. Hon var så glad över att få sitta i sin stol och vara på sin dator.
Efter att ha varit här ett par timmar så körde vi henne tillbaka och hon ser fram emot nyår. Hon vet inget men vi funderar på att köpa en massa raketer och bara skjuta iväg dom. Hon älskar fyrverkerier och alla färgerna som blir. Jag själv älskar att se alla klara färger i den mörka natten. Jag hoppas att det blir månsken och en massa stjärnor utan moln! Jag och bror min åkte hem till en kompis och spelade lite tv-spel. Det var så skönt att få se folk och bara vara och vara glad.
http://www.fyrverkerifabriken.se/sv_SE/nyar-hoegtider/
Det är vid sådana här tider som man ska bo på en stor herrgård eller slott ute i ingenstans.
Eller en bra kamera så att man får fina bilder.
Ska avsluta detta nu, ska blir skönt att få sova.
Mamma och pappa, jag ska tända ljus vid era gravar snart igen.
Dagen innan jul och ångest tripp
Jag mår inte bra i dag i alla fall inte inombords, det händer så mycket där. Så många tankar som åker omkring och det finns ingen början eller slut. Alla tankar är som lösa trådar som ett garnystan, det finns ingen början eller slut på tankarna. Hur slutar man tänka på saker man inte vill tänka på. Jag vill bara vrida av huvudet öppna pannan och hälla ut alla tankar.
Jag har ofta sagt att jag vill vara mer som en robot, som bara går av sig själv. En robot som inte tänker eller har känslor, ibland har panikångesten varit jobbig att jag legat i sängen i flera dagar. Pappa var den som mer eller mindre fick mig ur sängen. Han kittlade mina fötter och hotade att kasta en hink med kallt vatten över mig. Han skulle göra det. Nu tänker ni nog att min pappa var ond, men han gjorde det av kärlek. Utan pappas stöd och envishet hade jag legat i sängen flera veckor i sträck. Han visste att om man bara ligger så blir man folkskygg och kommer inte ut. Jag är livrädd att inte våga åka någonstans då jag älskar att åka bil och tåg.
http://wallpampers.com/fantasy/3870
En önskan som inte vore så fel.
Det är kul man tänker fast man inte tänker, man känner hur huvdet arbetar och ångesten kryper i skinnet likt små insketer som kryper omkring. Man drar handen över armarna men känslan stannar kvar, det är som en tjock sörja som inte vill lämna kroppen. Helst vill jag krypa upp i ett mörkt hörn och bara sitta där. Men jag kan inte göra det, då skulle bror min bli orolig. Jag vill inte att han ser mig så svag, men man måste få bryta ihop för att få nya krafter.
Man får lägga sig ner bara man reser sig igen, är glad över att jag har folk som får mig att resa mig upp. Det jag lever för just nu är att veta att mina syskon ska få det bra. Vi är mellan 16-26 år alla 3. Det är väldigt ungt, vi bor kvar i huset och det tänker vi göra tills det inte går längre.
Till våren ska det bli lite ändringar, det ska tapetseras om och målas lite på insidan.
Vi börjar om med våra liv hemma, fast vi gör det mer personligt. Om vi vill flytta om 2 år så gör vi det. Men det är ingen idé att hänga läpp. Vi tar dag för dag, bara denna jobbiga tid får bli över så vi får rätsida på allt igen.
Bara det får bli första veckan i Januari så kan man kan planera in sitt nya liv och nya rutiner. På tal om rutiner, glömt att slå in presneterna till mina syskon. Vi firar mest för våran lilla systers skull så att det blir lite glädje. HOn har bott på avlastningshem sedan 30 November och hon vill komma hem.
Vi vill att hon ska komma hem men inte just nu nu, vi orkar inte. Jag har inte landat än, lite för varje dag sjunker det in att pappa inte kommer hem. Man blev tagen på sängen, om han hade legat på sjuhus och varit dålig så kunde man ha beratbetat sig. Att bara somna in på hemma plan borde innebära straff.
Nej nu ska jag träffa min syster och krama henne lite och säga att vi ses i morgon.
Vi ska ses ett par timmar i morgon sedan ska hon tillbaka till avlastningen.
Jobbiga kvällar
***
Nu kan jag inte gå ut till honom och bara prata om hur dagen har varit eller prata om jobbiga tankar. Jag kan inte gå ut och skämta med honom eller göra något bus. Pappa skojjade alltid och den kontakten vi hade var jätte fin. Han var min bästa vän, det är så ensamt fast jag har mina syskon här hemma. Det är ensamt trots att jag kan åka till vem jag vill när jag vill. Jag har alltid haft en nära och bra kontkat med mian föräldrar, när mamma dog var det jobbigt. Nu är det samma ångest och förvirring i huvudet fast nu kan jag inte prata med någon.
http://www.theotaku.com/wallpapers/view/173466/the_power%2527s_within%2521
( Vart jag fann bilden )
***
Kvällarna är ett hån, ett slag mot magen som säger att allt man trodde på var borta. Varför har vi sådana starka känslor? Varför ska det mänskilga släktet bry sig om andra överhuvudtaget när den dominerade arten ska visa sig mäktig. Vore vi så mäktiga som vi tror att vi är så skulle det inte finnas så mycket skit. Varje land har sin enga tro och sin egna gud som är den bästa. För att bevisa det så måste man slåss för att visa sig mäktig. Borde den mänskliga rasen inte ha förtåstt vid det laget att krig och hot inte hjälper.
***
Saknar att bara krama om min far och känna mig trygg, det är så mycket nu att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Vet inte vem jag ska prata med, är så rädd för mig själv ibland. Kommer jag klara av detta eller kommer jag att bryta ihop en dag att jag bara ligger i sängen. Känner mig så vilsen.
( Länk till bilden: http://www.mixpod.com/forums/discussion/topic/8370/45 )
Vintern är den tiden jag älskar mest, ljus överallt och snö som faller i natten. Pappa älskade vintern då hans värk blev mindre. Att se någon ha så ont att den inte kan röra sig gör ont. Han hade ofta värk i nacken och hans reumatism gjorde att han inte orkade så många saker. Men han höll alltid humöret uppe och spenderade tid med oss. Vi åkte inte på semester i fjärran länder utan vi var hemma och umgåts på vårat sätt. Sett på film och lagat god mat och tagit lärdom av honom om hur det är att växa upp. Har fått många bra och goda råd genom åren spm hjälpt mig att växa som människa. Pappa levde inget liv i lyx, men han hade ett rikt liv på upplevelser och olika intryck.
***
Pappa du kommer alltid att betyda mycket för mig.
Ospelbara cd skivor och släkt
I dag mötte jag och bror min våran morfar på en restaurang.
maten var jätte god och sällskapet var trevligt,han var lite orolig för oss. Men vi har försäkrat honom att vi kommer att klara oss bra. Jag och mina yngre syskon kommer förmodlingen att ärva huset efter mamma och pappa och vi kommer att bo här så länge vi kan. Folk tjajtar om att flytta 3 mil till en större stad men då kommer det några funderingar. Vi bor mycket billigare i huset än vad vi skulle göra i en lägenhet. Vi i min familj har inte levt lyxliv, vi har inte haft behov av dyra elektriska prylar eller dyra kläder. Vi har levt ett enkelt liv och det kommer vi att göra i fortsättningen med.
***
Räkningar har jag betalat själv i flera år och även hjälp min far och min bror. Allt kommer att fixa sig så länge man tänker ett par månader frammåt i tiden. Vi har en veckoplanering och lägger undan pengar till räkningar.
Jag vill inte flytta, jag är trygg här. Här har jag ett nätverk av kontakter som jag kan gå till om jag känner mig deppig eller bara gå ut från huset. Ringer jag till folk och ber dom att komma så kan dom komma på 10 minuter.
Skulle jag flytta så har inte jag den möjligheten att bara gå till min granne och prata lite. Vem vet jag kanske bor i en lägenhet i ett annat landskap om 2 år. Jag känner mig trygg här och det är här jag kan hämta styrka och minnas pappa.
***
Med handen på hjärtat så önskar jag att jag kunde bli 7 år igen. Någon annan skulle ta hand om allting och dom skulle veta vad man skulle göra. Jag känner mig så vilsen när folk frågar om papper, och allt som hör till. Aja det löser väl sig.
***
Bror min köpte en dubbel cd-skiva som vi skulle lyssna på i bilen och lasern kunde inte läsa skivan. Det finns ett bolag som ger ut skivor som måste ha gjort något med skivorna. Jga köpte en annan skiva från samma bolag i sommras och den kunde jag bara spela i vissa cd-spelare. Någon som vet om dom lagt på en skyddsmall så att lasern inte kan läsa kodera? Om så vore fallet så borde det stå att den inte kan spelas i alla spelare. Har för mig att en del cd skivor kunde man inte spela i datorn. Dom kanske har kommit lite längre i utvecklingen.
***
Oro i kropp och själ.
Det började gå upp i går att pappa skulle vara borta för evigt, jag trodde att jag var starkare och att jag kunde hålla huvudet högt. Skämdes så att gråta och visa mig svag, jag bad min granne att komma upp och vara med min lillebror. Jag vill inte gråta när folk är i närheten och jag ville inte göra bror min orolig för att jag var ledsen.
***
Han har fullt upp ändå med att få saker och ting att funka här hemma. Jag har inte orkat att ta itu med saker under helgen. Känner mig så skyldig att inte göra mer än vad jag gör. Viljan finns men inte orken allt påminner om pappa. Stöter jag på ett problem så är jag på väg att ringa till pappa eller att gå till honom för att prata
***
Det var likadant när mamma låg på sjulhuset man kunde bara lyfta på telefonen och ringa och prata med henne. Men allt som hörs nu är telefon svararen. Kommer att ta lång tid innan jag kan ta bort pappas nummer i telefonen. Det känns som om jag tar bort nummret så tar jag bort en del av pappa. Jag gillar inte stora förändringar, små går bra. Men när folk försvinner eller tapas bort blir jag orolig. Jag hade en trygg men orolig uppväxt när jag växte upp.
Mamma och pappa gav mig och mina syskon mycket kärlek. Vi växte upp utan att dom var fulla, tog droger eller skrek åt varandra. Dom sade aldrig ett ont ord åt varandra och dom lämnade oss aldrig, det var alltid någon hemma.
***
Men folk som vi kännde, folk som var mina bästa vänner bara övergav mig. DOm lämnde mig utan ett ord eller förklaring. Jag funderar på än i dag hur folk som man kännt i 5-8 år bara försvinner och inte hör av sig. Om dom säger ""-Jag vill inte vara mer med dig/ vi ska nog inte ses mer -"" så är det en sak. Men att bara gå sin väg får mig att fundera på om det är mig det är fel på.
***
Dagen i dag har gått mellan hopp och förtvivlan, jag är rädd och har panik i kroppen.
Är så rädd att få inflensa eller magsjuka, när jag väl får det så blir jag jätte dålig. Pappa var den som alltid kunde lugna min ångest och att jag kunde gå vidare. Jag lider av panikångest och om jag får en jobbig tanke eller en jobbig känsla i kroppen så måste jag prata om det. När jag fått prata om den jobbiga tanken eller känslan så är den borta.
***
Jag blev sjuk i mitten av September och under 2 månader så gick det från förkylning till både inflensa och magsjuka. Mitt i eländer fick jag en infektion i halsen som gjorde att jag spydde flera gånger om dagen i ett par veckor. Innan jag fattade att det var en infektion mådde jag så dåligt i både kroppen och huvudet. Jag fick medicin och började återgå till det normala. Så dåligt som jag mådde för 2 månader sedan vill jag inte vara med om. Jag kunde inte behålla vätska eller mat under flera veckor.
***
Nu är det mycket inflensa och magsjuka som spökar och oron för att jag ska bli sjuk eller att min bror ska bli sjuk är jobbig. Jag tvättar händer och ansikte flera gånger om dagen. Jag underviker att ta på folk, det är ett sjuk bettende men jag klarar inte av en sådan period till. Det jobbigaste är att pappa inte kommer in i rummet och bara frågar hur man mår. Eller bara prata om dom jobbiga tankarna så att man kan slänga dom i en papperskorg och sluta oroa sig. Vill inte vara nojjig eller liknande, det är så mycket i huvudet ändå. Det jobigaste är att bara ligga ner och tänka. Tänker man för mycket kommer dom jobbiga tankarna som etsar sig fast med klor. Jobbiga minnesbilder etsar sig fast på hornhinnan och man ser den bilden när man blundar och när man tittar.
***
Så mycket det blev skrivet och jag mår lite bättre.
Ta hand om dig.
2 Dagar efter fars begravning.
Fredagen den 17 December år 2010 begravde jag min andra förälder.
När jag var 15 år 2000 begravde jag min mor, det var en svår dag. Under min uppväxt var mamma min bästa kompis, mamma var den som lyste upp mitt liv. Men det berättar jag om en annan gång.
****
Den 17 December satt jag framför en kista igen med någon som betyder väldigt mycket för mig. Han var men än en far för mig. Han var min bästa vän, en vän som alltid fanns där under hela dygnet året om. Även om jag fick en panik attack klockan 03:00 så kunde jag bara gå in och väcka honom. Han gav mig alltid en kram och en dålig ordvits. Pappa satt och förklarade hur killar kunde vara snälla och se tjejer som ett stycke kött.
Min pappa har alltid stått mig nära, efter att mamma dog fick han vara mamma och pappa samtidigt. Pappa var även den som fick vara en stand in pojkvän på telefon när en dryg kille inte fattade att man inte var intresserad. Även om pappa bodde utanför huset i en husvagn så hörde man honom. Att stänga och öppna dörren för att slänga ut kaffe sump eller thé vatten så fanns han där. Eller när han skulle smyga in i köket när alla sov så hörde man hans fotsteg.
****
Pappa hade diabetes och värkt i fötter och kropp, att bo i husvagn utanför huset innebar att han inte behövde våran hjälp så fort han behövde något. Med både internet och parabol och spis var det som en liten lägenhet för honom. Dom 3 sista åren hade han mycket problem med fötter och åt mycket medicin, hans syn blev lite sämre men han hade fortfarande ett gott humör. Morgonen den 1 December kom min lillebror in till mig med gråten i halsen och ögonen fyllda av tårar. Pappa vaknade inte, när jag kom ut till honom satt han och sov som han brukade göra.
****
Jag skakade om honom men han rörde sig inte. Hans kropp var kall och stel samtidigt som han såg så fridfull ut. Han hade somnat in i sömnen, hela verkligheten stod still och det känndes som om tiden stod still. För mig var det bara en dålig dröm, min pappa kunde inte bara dö så där utan vidare. Pappa kunde ha sagt något. Men sakta men säkert började det sjunka in att pappa nu inte längre fanns. Den dagen var tung och grå, jag har även en lilla syster som har ett handikapp. Alla tankar åkte bergochdal bana i huvudet. Jag fasade för att ringa till dom vi kännde. Folk trodde att vi drev med dom, fast sanningen började sjukna in. Jag blev arg på pappa men det var inte hans fel.
På ett sätt är jag glad över att han inte behövde lida in i det sista. Min mamma var sjuk i lungcancer och jag såg hur hon sakta men säkert försvann framför mina ögon. All medecin hon åt gjorde att hon blev en annan människa. Det var samma kropp, samma hår och samma röst men det var inte min mamma. Dom två sista veckorna var hon mer som en främling. Hon dog nästan hemma men pappa körde ner henne till sjukhuset. Efter det har jag planerat hur det skulle bli om pappa dog. Nu 10 år senare hände det som jag tänkt på så många gånger.
****
Jag känner mig ansvarig, hade jag inte tänkt så kanske pappa hade levt i dag. Jag är 22-28, min lillebror är 19-22 och min lillasyster är 16-19. Här sitter vi 3 och är föräldralösa i unga år. Skapar denna blogg i dag för det var nu som verkligheten kom i kapp. Det var i dag som jag insåg att min pappa inte kommer att komma hem, pappa kommer inte komma in i köket. Jag har levt i en bubbla av både envishet och styrka. Jag har inte stannat upp och kollat på snön som ligger så vit utanför huset. Allt har gått på instinkt och mitt sätt att se saker realistiskt.
****
Det var i dag som jag stannade upp och började andas djupt med magen och lät verkligheten sjunka in i kroppen likt en sten gör i vatten. Ju djupare verkligheten kom i kroppen desto mer insåg jag att jag levt i en tanke om att allt varit en ond dröm. Man tar folk för givet, jag tog för givet att pappa skulle vara med i många år framöver. Det är lustigt hur en person kan orsaka så mycket saknad och ångest över att den är borta.
Jag blev vuxen i unga år, nu har jag blivit vuxen igen.
Jag tar en dag i taget och tänker fortsätta i samma anda som hela familjen har haft under våran uppväxt. En uppväxt med mycket kärlek och värme.
