lilia

Har inte haft en tanke på bloggen, även om ingen läser så är det skönt att få skriva lite. Sommaren har varit jobbig mycket ångest och tankar i huvudet. Pappas namn har kommit på stenen nu och vi ligger i förkylning.

Får se om jag skriver för tomma ögon längre fram.

Vet ej när jag skrev här sist... kanske ett par månader sedan.

Saker är i rullning, haft möte med bouppteckningen. Så mycket i huvudet men orkar inte skriva, gillar inte alla förändringar. Gillar inte att tänka, att vara vaken i en orolig miljö tar på krafterna.

Men jag har inte gett upp........ än...

Syster har varit hemma den här helgen, hon har varit så orolig för supermånen som är framme i natt.

Hon har varit orolig hela dagen men det blev bättre emot kvällen. Varför ska tidningar och media förstora upp allt? Räcker det inte med att det händer så mycket skit i världen? Är all denna oro bara för att dom ska kunna sälja flera nummer? Hade möte i dag med hennes godman som ska ta hand om hennes papper. Vi kanske var ltie för ärliga och öppna men det är väl strunt samma? Det är väl bättre att vara öppen och rak med tanke på att han prata med folk som har hand om henne annars.

 

Ångest över att man kanske sade för mycket eller för lite gör inte saen bättre. Men huvudsaken är att hon får all den hjälp hon behöver. Mina tankar har gått till Japan hela veckan, livet är så skört.

 

Till veckan är det nya tankar att ta itu med och jag kommer att göra lite saker. Känns som om allt är på väg att gå åt rätt håll.

Har inte skrivit på ett tag, det har hänt så mycket.

En massa roliga saker, folk har kommit hit och äen om det var jobbigt så stod jag ut. Det var så kul att bara prata om allt och ingenting. Att få skratta och må bra en kompis til bror min var här i ca 12 timmar. Jag fick migrän så jag lade mig och så pratade vi med varandra när jag vaknade.

Det känns så bra att folk vill komma hit och att dom känner sig välkommna fast jag stänger in mig på mitt rum. Det är sådana vänner som alla behöver. Dom behöver inte känna sig till besvär om jag går i väg. Boupptäckninne är på g hoppas jag..... Fast nu får andra ringa och prata med dom, det är inte bara mitt ansvar. Vi är flera syskon som får hjälpas åt.

 

Bror min söker jobb och jag ska få börja på verksamhet. Det ska bli så skönt att få lite rutin på vardagen och folk ska hjälpa mig med körkortet. Allt känns bättre det kan bero på solen som kommer fram och man får ny energi.

Yeah nu tar vi och skriver ett nytt kapitell.

Har inte skrivit på ett tag, det har varit så mycket i huvudet och runt omkring. Syster har varit hemma denna helgen, hennes dator har krånglat så hon har vägrat att sova. Jag fick även reda på i dag att bror mins kompis var ltie sur på oss. Jag förstår att om någon avbokat allt för att åka någonstans och sedan får reda på att det inte går att den blir arg. Det var strax efter jul som en skulle hit. Jag hade sådan ångest att jag ville krypa ut i snön och försvinna. Jag får så dåligt samvete över att saker går ut över min familj.

Vet inte hur jag ska fixa detta, dom är bra vänner och det är skönt att veta. Att lägga sig utan att veta hur man mår dagen efter tar mycket energi. Men jag känner mig piggare nu när solen kommit fram, jag vågar inte planera eller lova något.

Bror min citare sin kompis i dag.
"Lova inte något" fel dag som det är i dag så tar jag åt mig oerhört det är skälls ord i mina öron. Jag vet att jag gjorde fel som inte lät honom komma hit. Inget jag säger eller gör kommer att rättfärdiga det jag gjorde. Vet inte varför jag skriver detta. Men det kan bero på att jag behöver inse att jag är bara i vägen. Jag är så arg på mig själv som inte kan hålla ångesten i styr, är så besviken på mig sjäv. När jag ser fram emot saker så blir det bara pannkaka av allt. Har börjat att lära mig att inte se fram emot saker för att ev kunna göra dom.

Nu ska vi fika med morfar, jag längtar efter att få träffa honom. När jag kommer hem ska jag sätta en del av mig i skamvrån och tänka över det jag har gjort.

Bror min... inget jag säger eller gör kan ändra det faktum att jag svikit dig....
Jag hoppas att du kan förlåta mig en vacker dag för alla mina fel och brister....

Det finns så mycket som jag vill göra men orken finns inte, det är som att gå omkring med stora cement skor.
Skulle vilja mublera om både i vardagsrummet och köket, jag ställer mig upp och all energi rinner bort.
Det jobbigaste är att börja med något, man behöver en liten knyff för att börja. När man väl börjat så går det utav bara farten.



Det började i torsdags jag började må konstigt inombords gårdagen vill jag inte tänka på. Mådde dåligt hela dagen men i dag är jag starkare, överlevde prövningen och det känns så bra i dag. Jag har kommit på vad som gör en del tankar så jobbiga men dom tar jag inte upp här. Har hittat ett ställe i den större staden där man kan prata om jobbiga saker. Jag ska ringa dit och fråga om bror min kan komma dit och träffa folk som är i en liknande situation.
Han har ett eget liv och egna känslor han förtjänar att prata ut. Ibland kan det vara skönt att få prata med främlingar som inte är insyltade i allt. Även om man är släkt och har bra band så kan det varfa skönt att få prata med en annan.


Det var mycket förra veckan och karusellen stannar inte än på länge. All osäkerhet äter upp mig inifrån.
Jag vill vara starkare och tro på mig själv, det värsta är att jag inte har någon kompis att prata med.

I dag har det varit en berg och dal bana i huvudet, både dåliga, bra och jobbiga tankar.
Var på möte i dag som invilverar lite folk, jag var så nervös inför i dag att jag mått dåligt till och från hela veckan.
Jag var så nervös i natt att jag hade svårt att sova, jag mådde dåligt i både kropp och själ. Jag var i tid men han jag skulle träffa var en kvart sen så det hjälpte inte mitt mående. Vi pratade lite och jag började prata om pappa, alla minnen från den hemska dagen bubblade upp. Om jag bara svarat i telefonen eller gått ut när jag fått smset.

Tänk om jag gått ut hade han levt? Tänker på det så ofta.
Folk säger att jag inte ska tänka så, men jag kan inte hjälpa det. Jag är född sådan och ibland är det inte alltid bra.
Är ofta för snäll för mitt egna bästa tills jag blir sårad eller sviken. Alla känslor som jag bygg upp och all oro som jag byggt upp under veckan börjar dala av. Har gråtit lite i dag och det är skönt samtidigt som det är jobbigt.

http://abstract.desktopnexus.com/get/173377

Det är så många olika röster och tankar som sliter inom mig, det är många tankar och röster som sliter mig  utifrån. Blir rädd för en del tankar men det brukar gå över snabbt.
Det första året är alltid jobbigt det är så mycket som är förändrat. Man mister sin bästa vän, pappa, ledsagare, rådgivare och stöd. Jag har alltid kommit bättre överens med vuxna än folk i min egna ålder. Kan bero på många olika saker men dom frös inte ut mig. Jag hade jätte starka band till båda mina föräldrar så det känns så konstigt och tomt. Första året som mamma var borta så hade jag svårt att lyssna på hennes musik, se på hennes filmer bara att se henne på kort var smärtsamt. Det blev så tomt utan mamma, all hennes kärlek och värme bara försvann.

Allt är så förvirrande vet inte vad som är rätt och fel längre.
Har jag rätt att skriva det jag skriver?
Har jag rätt att känna mig så kluven och förvirrad?

Har varit orolig hela dagen, vilat och inte gjort något på flera timmar.
I natt känndes det som om mitt huvud skulle snurra runt, låg i sängen tills klockan var fem på eftrmiddagen.
Det var skönt att ligga i ett mörk rum, nu har ångesten kommit, det kan bero på ett viktigt möte i morgon.
Allting är så konstigt när vi trodde att saker och ting skulle vara klara, dom lyfter inte ett finger förrän en fakura är betalad. Den kan ingå i boupptävkningen men dom vill ha den betalad.

Svin........

Kan nästan slå vad om att om tre månader så skrattar jag åt det här inlägget men det är skönt att prata av sig. Min bror ska inte behöva få lyssna på alla mina bekymmer, saknar pappa som kunde ge mig råd eller en knuff i rätt riktning. Oron beror på många orsaker men det är ändå skönt med någon som lyssnar, mår alltid så här när jag drömt om pappa. I mina drömmar så lever han och jag får en kram och allt är så bra. Han har inte dött och allt är som vanligt för att sedna vakna upp och få ett slag i magen.

Det är svårt att sova, så mycket i huvudet, känner mig fången i min egna kropp. En fånge i mina tankar, jag vill komma ut men  jag är rädd. MEN jag har bestämt att rädslan inte ska få styra över mig.
Jag ska ta små men bestämda steg och skapa min framtid. Jag tar hellre små steg fram för att gå ett litet steg tillbaka än att ta stora kliv. Går jag tre stora kliv fram så kan jag gå fem stora kliv bakåt.
Även om jag har en dålig dag så måste jag tillåta mig själv att få varva ner, för dagen efter kan bli bra.

Nej nu får jag ta nya tag efter helgen och se till att alla lösa trådar knyts ihop.
Jag ska inte ge upp än, det finns ett par som jag vill knäppa på näsan.

Har man sett, mår bättre nu när jag får ventilera mina tankar.
Vet att jag har sagt det förrut men det är så skönt.
När allt detta är över så ska jag köpa en katt.

Jag känner mig frukansvärt ensam fast jag har folk runtomkring. Känner att jag inte har någon att prata med, jag slår mot en osynlig vägg. Jag pratade med begravningsbyrån i dag och dom lovade att dom skulle kolla igenom sakerna. När jag sade att deras räkning skulle bli betald så var det en annan ton. Begravningen skulle ingå i boupptäcknings priset. Fy fan alltså allt handlar om pengar och ingen kan lyfta ett finger.

Jag fattar att dom vill ha betalt men att ha det som argument för att det är jobbigt fattar jag inte. Jo vi är fem barn huset står på mamma. Vi är tre barn på mammas sida och fem på pappas. Hur blir det då säger dom.  Jag sade att det är inte alla som lever ett vanligt svensson liv med två barn och villa. Han höll med mig där, är trött vill sova.
Bror min började prata om en en resa som vi ska göra längre fram. Jag kännde bara hur paniken satte sig i halsen.
Det är samma panik som kommer när jag får en panikattack, men jag andades och gjorde allt för att han inte skulle se min osäkerhet. Allt är så stressande, räkningar som våran syster ska betala. Alla möten denna vecka ska vi inte ptata om, har ett i morgon, torsdag, fredag och på måndag.

Allt vore så enkelt om detta med huset och skit vore färdigt, det är en stress för oss alla.
Ovetskapen om vi får bo kvar eller inte har vi disskuterat flera gånger och avslutas lika fort. Jag har en del tankar och bror min har en del tankar. Ibland är det samma tankesätt och ibland är det två olika. Jag tror att vi båda har dåligt samvete över hur vi tänker och inte vill säga något som sårar. Men det är så svårt, en dag är vi som vanligt skojjar, skrattar tar livet med en klackspark. För att dagen efter sitter vi i ett varist rum och säger ingenting.

Just nu skulle jag vilja ha en massage och bara ha ett papper i handen på att allting är klart.

Kännts som om jag faller genom ett hål, fallit hela dagen.
Hela dagen har varit full av olika känslor och beslut. Har lagt om ett par räkningar och skit.
Bror min har kommit fram till olika belust han med, kommer att kännas bättre om ett par dagar.
Gillar inte när det kommer förändringar men jag klarar mig.

Tror inte att någon gillar förändringar, speciellt om det handlar om en osäker framtid.
Våran yngre syster har det mesta fixat hennes framtid är säker. Det är våran som står oskrivet. Man öppnar en bok och ser en massa vita tomma sidor. Det känns som om varje beslut vi tar blir fel eller ogillas av någon.
Myndigheter är ett kapitell för sig, men vi har inte gett upp än.

Men det känns som om dom vinner, man orkar inte hur mycket som helst.
Vem vet jag kanske bara behöver ett litet miljöombyte för att ladda batterierna.
Att åka bort är inte en dum känsla.

Bror min har ett par tankar och idér och jag har tankar och idér, det är inte alltid som går går överense.
Jag tror att vi båda får dåligt samvete när vi tar upp en del tankar. Han säger ibland att han bara vill skita i allt och då kommer mina instikter fram att behålla allt som mamma och pappa har byggt upp. Där är vi olika han skulle kunna packa en väska occh bara åka någonstans. Medan jag vill planera allting, får beslutsångest och det gör att jag mår sämmre. Vem vet all osäkerhet kan bero på det vi fick reda på förra veckan, jobb situationen, myndigheter. Hela situationen är skrattretande och tar på våra krafter vi lever för dagen. Allt är så osäkert vi behöver semester.

Det där ser skönt ut.

Dagen har varit ett enda stort frågetecken, men jag känner att jag behöver skriva lite.
Det är så skönt att få skriva ner saker för det känns som om dom tankarna och känslorna försvinner från kroppen och huvudet. Just nu är det en massa tankar inför våran framtid, morfar ringde i dag och frågade hur det gick med boupptäckningen. Jag svarade att det var knas men vi skulle kolla på det nu i veckan.

En del dagar vill man bara ligga under täcket och låta omvärlden fortsätta utanför. Men det skulle nog bli ganska tråkigt i längden att bara göra ingenting. Jag ska försöka skriva små historier och skicka dom till olika tidningar, mamma skrev och skickade in både dkter och noveller. En del har stått med i olika tidningar i femton år, det är kul när man läser något som skrevs för så länge sedan. Ska ha en låda eller liknande md saker som mamma skrev den kan finnas kvar eller fövunnit. Huvudsaken är att jag kommer ihåg det.



http://imageshack.us/photos/Anime/147/writing.jpg/

Jag fick i uppdrag en gång i svenskan att skriva en historia, jag var stol över det jag skrivit och lämnat in den.
Läraren var ochså imponerad, hon var så imponerad att hon trodde at jag snott den från nätet.
Jag älskar att skriva, att få leka med olika omåden och miljöer. Att få använda språket och ge saker och ting ett djup, en del vänner älskar det jag skriver. Men jag ser bara fel i allt jag gör. Är pessimist i fingerspetsarna och mina kompisar har ganska roligt åt mit ibland.

När jag sätter mig vid datorn och börjar skriva lite på en historia så kan jag sitta i flera timmar. Jag får inspiration av allt jag ser eller hör. Om jag lyssnar på en låt så skriver jag ner alla känslor som jag får från låten. Jag hamnar i en anann värld och fastnar där. Jag gick på en novellkurs för ett par år sedan läraren sade att jag skulle fortsätta då han gillade mitt arbete.

Jag kaske inte är så misslyckad ändå.

Syster skulle ha varit hemma denna helgen men jag mådde så illa och dåligt i går. Jag ringde och sade att hon inte kunde komma då jag inte vet om det är magsjuka eller annat.Hon blev ledsen och personalen blev nog inte glada på mig att jag lämnade återbud en timme innan. Ett par timmar innan hade jag varit med min syster till tandläkaren, hon hade fått en akut tid. Vi skulle till ett nytt ställe, natten till fredag var full av ångest och osäkerhet.

Vad var det för fel? Var det ett hål? En visdomstand? Infektion i tandköttet? Skulle dom få dra ut tänder? När vi var klara så kom tandläkaren fram till att hon kan borsta tänderna för hårt eller att hon biter ihop hårt och får spänningsvärk. Hon klagar ofta på huvudvärk så på ett sätt är det skönt att det inte var värre.
Lättnaden över att det inte var så farligt gjorde att jag var så trött när vi kom hem.




Illamåendet kom då med, har så dåligt samvete över att hon inte kunde komma hem. Känns bara som om jag sviker folk, jag svek pappa när jag inte klarade körkortet, jag svek mamma när jag inte sökte till den linjen hon ville. Jag sviker mina syskon genom att vara sjuk och inte kunna ha ett arbete.
Jag bor hemma, jag sviker mig själv. Jag svek morfar han ville att vi skulle ses i morgon men jag ringde och sade att jag inte orkade. Han lät ledsen och besviken, orkar inte med denna känslan längre. Jag tror alltid att jag har gjort något fel, att alla är besvikna. Nu får det bli vår och varmt ute så man kan göra saker.
Det är minst tre decimeter snö i trädgården, orkar inte sitta inne.

Känner mig instäng i en låda, vill mot ljusare tider. Vill ha saker fixade, vill bara kunna andas igen.

Huvudet går på högvarv, känner av yrsel eller liknande. Vet att jag måste vila och stressa ner. Hela dagen har varit full av saker som kastat omkull hela våran värld. Min äldre bror har tjatat om boupptäckningen så JAG fick ringa och fråga hur det gick. Fick som svar att dom inte ville ha vårat uppdrag det var för svårt, sen hade dom glömt bort att höra av sig till oss. Den sista feb skulle det ha varit färdigt "gör vågen i ren sarkasm"
Men vi ska få hjälp med att få två månader extra, det var snällt över att dom glömt bort oss.

http://anime.mikomi.org/series/1485.html
Jag och min yngre bror fick en fix idé om att åka till ett annat land och öppna en affär. Tänk att få öppna en pub i tex Italien eller i Paris. Bara åka iväg och börja om på ett nytt liv, och kanske sälja bröd och fisk på morgonen och eftermiddagen. Att bara få vara anonym i den stora vida världen, men man måste vara lite realistiks.

Men det är aldrig fel att drömma, jag kanske öppnar pub när jag blir äldre eller i nästa liv.
Haha jag kanske är för gammal för den här världen eller så är det alla andra som är unga, läser varje dag om barn som inte kan torka sig om rumpan som är gravida utan vare sig utbildning eller pratar om killen. Jag står fast vid att barn inte ska ha barn. En dag ska jag sitta och säga "Vad var det jag sade" hehe dom tror att dom vet allt fast dom inte vet en fjärde del.

I morgon ska vi följa med våran syster till tansläkren, hon har fått en akut tid.
Jag hoppas att det är ett enkelt fel som går snabbt att åtgärda och att dom inte tar fram några sprutor.
Hon är livrädd för dom, säger man ordet spruta eller tram den så blir hon ängslig och i det brukar reslutera i ett raseriutbrott. Ingen vill vara i närheten, hon är så stark så hon skulle kunna springa ner ett fotbollslag.
Åhh har nu lock i båda öronen, skulle behöva åka bort ett tag och bara njuta av att bl lite bortskämd. Att bo på hotell en eller två nätter är lockande. Bara att få sjunka ner i ett bad och äta god mat, kanske få en massage.

Nej nu ska jag försöka sova lite  för att få nya krafter och ta mig igenom den komplicerade vardagen.

Hade en bra och rolig dag i går, men den blev lite jobbig när jag skulle ringa pappas tjejkompis.

Hon svarade inte telefonen och i går kväll kollade jag på anime och spelade tv-spel.

Idag vakande jag med migrän och låg och vilade fram till tre på eftermiddagen. Vet inte om jag drömde om pappa i natt eller om det var på eftermiddagen. Varje gång jag drömmer om pappa så vll jag krama honom när jag vaknar.

Har känt en saknad i bröstet hela dagen, inget jag har gjor i dag har fått den at försvinna. Kan bero på att vi fick papper i går om pension och jag har ingen aning om vad det är. I morgon ska vi möta banken och prata om ett eventuellt arv. Allt påminner om att pappa är borta, han kommer inte följa med på våra äventyr.

 

Vi hade planerat att åka till kolmården i sommar och jag skulle dra honom i en rullstol så han slapp att gå med sina onda fötter. Överallt läser jag om 14-16 åringa tjejer som är med barn och det är så gulligt så nuttigt och sååå häftigt. Förklarat man att dom måste bli vuxna så tjatar dom om att deras föräldrar ställer upp med både pengar och det andra. Jag vill bara banka deras huvuden i bordet och hoppas att hjärnan vaknar till liv.

 

Jag kanske är en pessimist som ser saker i svart eller grått, hela livet är en enda gråzon. Jag är realist ut  i fingerspetsarna. Jag skulle vilja se ett program där dom tar hormonkåta ( ursäkta dom hårda orden ) Tjejer, ge do en varsin bebis som skriker oavbrutet i en hel månad. Vinner dom så får dom ett års förbrukning av blöjor när dom får barn. Att få barn är mode i dag, alla ska gå ut med en vagn och visa att dom kan fast dom är 15.

 

Men låt dom hållas, dom blir väl vuxna en dag dom med.

Aja det är ny dag i morgon.

Vaknade med huvudvärk, tog en dusch borstade tänderna. Då kom en känsla av att vilja kräkas, bror min hade ont i huvudet och kännde samma sak. Vi ställde in två möten då jag inte ville tvinga ut honom på vägen. Det har kommit minst 1 dm nysnö. Vi har minst 4 mil till den större staden och vägen är inte kul att åka på. Det är två spår närmare 1,5 mil. Att åka bil när det är vitt ute och man har huvudvärk och en känsla av att kräkas då stannar man hemma.

Dom vi skulle möta var förstående, kräk känslan har kommit och gått hela dagen. Ett par timmar så tänker man inte på den, sen kommer det pang bom. Bror min har varit lite seg och tillbakadragen hela dagen. Annars är han social och ska skämta och hitta på roliga saker. När han är hängig så mår han inte bra och då blir det så tyst. Jag hoppas bara att det är stress syndrom och inte inflensa eller liknande, blir han sjuk så blir han sjuk.

 

 

http://media.photobucket.com/image/anime%20strange%20feeling/oozorakyou/anime-computer-Copy.jpg

 

Känner mig frusen och vilsen, hela dagen har varit ett enda stort frågetecken.

 

http://media.photobucket.com/image/anime+confused+girl+/breaking_dawn123/Decorated%2520images/ha.png

 

Undrar hur morgondagen blir.